Det negativa, allt annat, är så uselt och pinsamt att du - åtminstone om du är över tolv år - kommer att vrida dig som en soyadränkt disktrasa i bänken.
Paul Giamatti ("Sideways") spelar fastighetsskötaren som hittar en kvinna i poolen. Kvinnan säger att hon är en narf, och Giamatti ringer varken polisen eller dårhuset utan bara "coolt, jag har en narf i huset, hon får låna min skjorta, jobbigt bara med den där dreglande vargen som försöker äta upp oss hela tiden, undrar vad det kan betyda".
Den första han frågar vet precis: "Min gamla kinesiska mormor berättade en godnattsaga om narfer, de är sjöfolk som jagas av skruntar, nu måste de få hjälp att komma tillbaka till sin värld", och Giamatti bara "oj då, scheiss french fries, då samlar vi ihop lite folk som kan fixa det här".
Ja, hjälp oss alla.
Ända sedan debuten med fantastiska "Sjätte sinnet" har Shyamalan stadigt kanat utför pekoralets hala sluttning. Det värsta är ändå det pompösa, nästan religiösa, allvar som han envisas med att vidhäfta sina produktioner. Han står liksom och flämtar i andakt åt sina egna kluriga lösningar, som när en liten kille kommer och löser alla problem genom att tyda tecken på cornflakespaket.