"Ping-pongkingen" vinner inte publikens hjärta
Film: Ping-pongkingen Premiär: Bio 3:an, Piteå Med: Jerry Johansson, Hampus Johansson, Ann-Sofie Nurmi med flera Regi: Jens Jonsson Speltid: 1 tim 52 min Censur: 7 år Betyg: 2
"Ping-pongkingen" vann ett av Sundancefestivalens finaste priser. Den kommer hajpas, haussas och hyllas av allehanda kritiker. Men en festival- och kritikerfilm är inte samma sak som en bra film. Är "Ping-pongkingen" bra eller är den årets "Farväl Falkenberg"?
Den är mitt emellan.
Anslaget är strålande i sin dokumentära dräkt: En pojke i en buss i ett norrbottniskt inland. Sedan börjar en medpassagerare att prata om sin magmun varpå chauffören stannar bussen, går ut i snön och skjuter något. Då är man ju fast.
Genom snöyran utkristalliserar sig snart berättelsen om bröderna Rille och Erik, om mobbing och grubblerier, om en frånvarande, idoliserad pappa och en mamma som kanske är alltför närvarande. En kompetent berättelse - men en som inte räcker. Det händer för lite i filmen, och det händer för långsamt. "Ping-pongkingen" blir bitvis lika gles som den bygd där den utspelas.
Jens Jonsson är en svensk Wes Anderson, men till skillnad från Andersons urbana lyxestetik gräver Jonsson ner sig i det provinsiellt fula, bruna, dammiga, klorblekta. De två har det gemensamt att deras historier ibland kommer i skymundan bakom alla perfekta scenerier och noggrant utmejslade kufkaraktärer. Jag vill se Jens Jonsson i samarbete med en riktigt stark manusförfattare, en storyteller som kan fylla Jonssons vackra bilder med mer substans.
Det räcker inte att vinna priser. Man måste också vinna publikens hjärtan. Jag har svårt att se "Ping-pongkingen" göra det.
Så jobbar vi med nyheter