- De ansvariga sa rakt ut att de trodde det skulle bli problem för mig att utföra jobbet eftersom jag är kvinna, trots att jag klarade alla medicinska undersökningar och psykologiska tester.
- Jag kunde inte motbevisa dem på en gång, det här är en mansdominerad värld och det fanns inga kvinnliga förebilder, så jag bad om att åtminstone få försöka. Det är 22 år sedan, säger Paula Dekker.
Last hellre än folk
Hon är en glad, trevlig och pratsam lots med Terneuzen-området som arbetsplats, samt Holden och Fleshingen på andra sidan floden, och från kanalen till Gent i den norra delen av Belgien, Flandern, där nederländska är det inhemska språket.Som ung valde Paula Dekker att utbilda sig till sjökapten, trots att hon kommer från en jordbrukarfamilj utan sjömanstraditioner.
- Jag arbetade först på ett passagerarfartyg som trafikerade Hollands Amerikalinje i tio år. Om inte det företaget köpts av ett svenskt företag, hade jag nog inte tänkt på att bli lots.
- Jag var rädd för att bli av med jobbet när de skulle avskeda folk, jag tänkte att många män säkert hade företräde, säger Paula Dekker.
Hon har lotsat både passagerarfartyg och lastfartyg, men föredrar de senare.
- Sedan länge har jag valt att enbart lotsa lastfartyg. Det är lugnare och tystare, jag tror jag var lite rädd för alla passagerare på perrongen, säger Paula Dekker.
Ett arbete i mörker
Hon vandrar fram och tillbaka mellan bryggans sidor, för att försäkra sig om fartygets position i den smala passagen. Alla lampor inne i bryggan är släckta, bara de tre radardisplayerna och annan manöverutrustning lyser. Annars ser inte lotsen, kaptenen och förste styrman något alls så länge det är mörkt ute.Efter en knapp timme är Bothniaborg framme vid kajen i holländska Terneuzen och Paula Dekker måste skynda vidare till nästa fartyg som väntar på lotsning.
- Numera har jag flera kvinnliga kollegor. Fyra här och två belgare i Gent som lotsar i samma område som jag. Och så finns det en kvinnlig lots i Rotterdam och en eller två i Amsterdam.
Själv går hon i pension om två år ifall inte pensionsåldern ändras från 55 till 57 år, som föreslagits.
- Mig kvittar det, två år mer eller mindre spelar ingen roll, säger hon och skriver upp sin adress så att vi kan skicka Piteå-Tidningen till henne.