Har du hittat hem nu?
- Oh, ja! Vi bodde ju i ett radhus på andra sidan Bergnäset tidigare, men hade letat hus på den här gatan i fem år. Så dök det här huset upp och plötsligt så stämde bara allting. Man ska inte vara rädd för att önska sig saker, plötsligt blir det som man vill ...
Men funkar det att bo här uppe med ditt yrke som kräver en del resande?
- Ja, det gör det. Jag tar mig snabbt till flygplatsen och två-två och en halv timma senare är jag på plats i centrala Stockholm. Tidigare hade jag någon slags bild av att jag skulle flytta till Öster-malm och bo i en lägenhet med högt i tak och knarrande golv. Men när jag fyllt 40 och fått barn så ändrade jag mig och insåg att jag verkligen ville bo här uppe - då gällde det bara att ta reda på hur.
Hur är du som mamma?
- Jag är en riktig hönsmamma (skratt). "Du är så bra på att ta hand om mig mamma, men jag känner faktiskt själv när jag fryser" säger min son Max. Men jag oroar mig ständigt för att han inte har ätit tillräckligt, inte sovit tillräckligt många timmar och så för att han fryser förstås.
Hur var din egen uppväxt
i Kalix?
- Vi bodde ju hos mormor och morfar. Det var väldigt tryggt, mormor var en stor, god och rund kvinna och jag satt nog i hennes knä till jag var runt tolv år ungefär (skratt). De hade ett stort bondkök och där sjöng jag för människor som kom förbi. Jag hade ett jättebra stöd hemifrån! De puschade på mig och uppmuntrade min musikaliska sida. När jag var sju år började jag sjunga i Alvar Burmans kör.
Du har hunnit med att jobba som flygvärdinna också?
- Ja, jag lämnade Kalix för att jobba i fyra år för Saudi Air. Jag var den enda svenskan som var stationerad i New York och flög över hela världen med de fina flygplanen. Detta med service vet jag väl inte om jag var så bra på, men jag tror att många som söker sig till sådana här serviceyrken gillar att spela teater. Det är ju även det som operan till stor del handlar om.
När bestämde du dig för att landa igen och satsa på musiken?
- Jag kände efter några år att jag var nöjd, jag hade fått resa runt och se det jag ville se. Jag sökte in på musiklinjen på Kalix Folkhögskola istället. Lämnade min fina våning på Manhattan för en lägenhet ovanför Handelsbanken i Kalix.
Oj, blev du inte uttråkad?
- Ja ... eller nej.... jag tror man måste vila intrycken ibland. Jag hade ju vid det laget lagt upp ett lager av upplevelser för tio år framåt. Efter två år i Kalix blev det Operastudio-67 i Stockholm och sedan Teater och Operahögskolan i Göteborg - sammanlagt har jag 6,5 års musikutbildning i bagaget.
Hur kombinerar du jobb och
familjelivet i dag?
- När jag skulle börja jobba igen efter föräldraledigheten insåg jag snabbt att det inte funkade att vara borta och jobba långa perioder. I dag har jag lagt upp det så att jag har en konsert en kväll i veckan någonstans i Sverige och sover borta en natt. Åker jag på längre resor så försöker jag ta familjen med mig.
Är du en person som ofta blir igenkänd?
- Ja, främst här uppe i Norrbotten är det så ..."Är du kändis, mamma", brukar Max fråga. Det är väl baksidan med min bransch. Man måste vara känd för att få jobb, men det kan vara jobbigt med kändisskapet privat. Det är helt okej med människor som ändå håller distansen och hojtar något i stil med "Bra jobbat", men jag tycker det är obehagligt när människor jag inte känner praktiskt taget ställer sig på mig och ska ta på mig.
Men du har varit på en del
kändisfester?
- Ja, väldigt många, men det känns inte alls som att de där utseendefixerade-människorna är "riktiga människor", det är inte jag. Visst jag gillar yta, men inte bara yta, det måste finnas ett djup också.
Du har sagt i en annan intervju att det finns väldigt mycket fördomar kring opera?
- Ja, massor! En bild folk har är att det handlar om en fet man eller kvinna som står rakt upp och ner och sjunger någonting av Wagner - då blir det väldigt tungt och skrikigt och sänds det på tv stänger många av direkt. Själv försöker jag blanda opera med disco - locka en ny publik. Göra någonting som folk inte förväntar sig. Samtidigt är det ju så att operasångare tyvärr ofta är stora - vi måste äta mycket för att orka - vi är som idrottsmän. Sedan äter man för att dämpa ångesten - det är jobbigt att ständigt bli bedömd.
Hur tacklar du det själv?
- Jag blev nog inte självkritisk förrän jag fyllt 30, men på operahögskolan var det en hel del avundsjuka och "hackande" vilket gjorde mig väldigt ledsen. Men sedan jag fick barn har jag släppt på min perfektionism, i dag har jag stor rutin och en trygghet på scenen - då vågar man också ge av sig själv.