Motkrafterna

Strax före årsskiftet publicerade den nu snart avvecklade Vägtrafikinspektionen en bister studie om Nollvisionens fiasko. Eller "det trafiksäkerhetspolitiska etappmålets misslyckande", som det mera formellt kan sammanfattas.

Brister i målstyrningen anger Vägtrafikinspektionen som en av orsakerna till att delmålet 2007 inte nåddes. Knappast en överraskande slutsats. Mer förvånande är att inspektionen pekar ut "motkrafterna" som den kanske främsta orsaken till haveriet. Och med motkrafter menas alla de som bromsar trafiksäkerhetsarbetet till förmån för egna intressen. Det är allt från kommuner och väghållare till intresseorganisationer och - motorjournalister.

Studien är följaktligen döpt till "Motkrafter i trafiksäkerhetspolitiken".

Nu har det ju i alla tider funnits motkrafter till förändringar i samhället eftersom det i en sådan process oftast finns en eller flera förlorare. Och den som förlorar på exempelvis nya regler och bestämmelser blir ju nästan med automatik en motkraft. Är förlorarna många och dessutom duktiga på att göra sig hörda så blir det förstås en mäktig motkraft.

Har de sedan kanaler in i maktens korridorer och goda kontakter med media, så kan motkrafterna sätta käppar i hjulen för de mest vällovliga förändringarna i samhället. Som till exempel sådana förändringar som ger ökad trafiksäkerhet; begränsad framkomlighet, sänkta hastighetsgränser och intensifierad övervakning. Sådant gillas inte alltid av affärsmän som vill ha snabba transporter och god tillgänglighet. Därför agerar de motkrafter i den egna kommunen. Regionala företagare uppvaktar i sin tur landshövdingar för att bromsa trafikomläggningar och nya hastighetsbegränsningar - och i riksdagens korridorer jobbar branschorganisationernas och intresseföreningarnas lobbyister för att styra de trafikpolitiska besluten så att inte just deras verksamheter missgynnas.

Viktigast av allt är att få med sig media. Då blir man en motkraft att räkna med. Och ibland är vissa media lätta att lura. Men att media i övrigt ska ha rätt att kritisera precis vad de vill är förstås självklart i en demokrati med oinskränkt yttrandefrihet. Därför är det lite oroande när Vägtrafikinspektionen skyller motgångarna på media. Även om jag själv inte räknar in mig bland de kolleger som är kritiska till hastighetsbegränsningar och automatisk hastighetsövervakning så försvarar jag tveklöst deras rätt att framföra den kritiken. Det är snarare vi andra som bör vässa argumenten.