Så vanligtvis förråder vi bara oss själva när vi sen inte förmår leva upp till de fagra löftena.
Men 2007 är också det år då vägarna skulle ha varit mycket säkrare och då färre skulle dö i trafiken. Året då alltså nollvisionens första delmål skall nås och "bara" 270 ska mista livet på våra vägar. Allt enligt ett löfte från 1997. Men inte heller det löftet kommer att infrias.
Fast här rår vi inte själva över sveket. Vi är lurade. Förrådda av människor vi trodde på! Men det är inte Vägverket som har svikit oss, inte heller Vägtrafikinspektionen, NTF, MHF eller någon annan av de myndigheter och organisationer som jobbar med trafiksäkerhet. De har gjort så gott de kunnat. Vi kan faktiskt inte ens skylla på bilindustrin! Snarare är det så att biltillverkarna det senaste decenniet har gjort den allra mest revolutionerande insatsen för trafiksäkerheten.
Nej, förräderiet är värre än så. De som svikit trafiksäkerheten mest är våra folkvalda riksdagsmän och riksdagskvinnor, över alla partigränser, som för 10 år sedan beslutade att Nollvisionen skulle utgöra basen för hela det svenska trafiksäkerhetsarbetet.
Man tog alltså ett beslut i rikets högsta instans som handlade om hundratals, på sikt tusentals, människors liv och hälsa. Utan att sedan lyfta ett enda finger för att skapa de nödvändiga förutsättningarna.
Jag skulle gissa att vi i bästa fall kommer strax under 400-strecket i antalet trafikdödade under 2007. Och merparten av den minskning som trots allt skett de senaste tio åren kan vi tacka bilindustrin för. 1996 dog 537 personer i 15 321 olyckor. I fjol dödades preliminärt 440 personer i över 18 000 olyckor. Vi krockar alltså mer men klarar oss bättre, tack vare mångdubbelt säkrare bilar. Och, förstås, tack vare alla dessa mil med mitträcken.
Om regering och riksdag hade gjort motsvarande investeringar i säkrare vägar, som fordonsindustrin gjort i säkrare bilar, hade vi förmodligen nått första delmålet redan innan 2007.
Att det här politiska förräderiet inte orsakat något större rabalder i den politiska debatten, inte ens inför valet, beror förstås på att sveket sträcker sig från vänster till höger. Fredrik Reinfeldt är lika ointresserad av ämnet som Göran Persson, vilket inte minst bekräftas av att inte heller han tycker sig behöva en kommunikationsminister.
Återstår nu att hoppas på Anders Karlsson och Åsa Torstensson.
Vilka de är?
Jo, Anders är gammal rörläggare från Härslöv och ny socialdemokratisk ordförande i trafikutskottet och Åsa är ny centerpartistisk infrastrukturminister i den nya regeringen. Hur pålitliga är de, tro?