En nyutgiven bok, Man the hunted (Westview Press), av de amerikanska paleoantropologerna Donna Hart och Robert Sussman, ger en sammanfattning av det aktuella kunskapsläget.
De betonar starkt att bevisen för att våra äldre förfäder levde som jägare är mycket svaga. I stället talar en hel del fakta för att de ofta hamnade som huvudrätt på rovdjurens middagsbord.
Vår utvecklingslinje, hominiderna - människan och alla hennes utdöda tvåbenta släktingar - har funnits i bortåt sju miljoner år. Under merparten av den tiden, drygt fem miljoner år, saknade arterna inom linjen kapacitet att fungera som jägare. De var inte särskilt uthålliga, snabba eller muskulösa, de hade inga vassa tänder, och de hade ännu inga avancerade jaktvapen.
Klor och tänder
De var med andra ord, i de riktiga rovdjurens ögon, bara vanliga primater, ofarliga att attackera och lätta att döda om chansen gavs.Att så verkligen skedde finns det nu flera exempel på. Den berömda skallen av en ung Australopithecus africanus från Taung i Sydafrika dödades troligen av en stor örn, liknande den nu levande kronörnen.
Paleoantropologen Lee Berger studerade nyligen skallen noggrant och hittade märken som precis liknar de skador en örn åstadkommer då den greppar med klorna över ett aphuvud.
En annan skalle från Sydafrika, från en vuxen A. africanus, har två stora hål på bakre delen av kraniet. Tidigare studier har visat att dessa passar perfekt ihop med hörntänderna från ett stort kattdjur, sannolikt en leopard.
Rovdjursmat
A. africanus levde för 2-3 miljoner år sedan. Men även mer sentida hominider, tillhörande vårt eget släkte Homo, blev av allt att döma rovdjursmat relativt ofta. En nyupptäckt skalle i Dmanisi i Georgien har också två hål i kraniet, troligen ett resultat av ett kraftfullt bett av en sabeltandskatt.Hart och Sussman påpekar att de flesta studier av nu levande primater avslöjat att dessa är utsatta för ett hårt rovdjurstryck. Bland schimpanser i Västafrika och Tanzania har forskare beräknat att fem till sex procent av populationen dödas av leoparder eller lejon varje år.
Att våra förfäder levde i en potentiellt farlig omgivning har paleontologerna vetat länge. I Afrika, för 5-7 miljoner år sedan, löpte de risken att dödas av sabeltandskatter, primitiva hyenor, jättemårdar och så kallade björnhundar.
Senare tenderades rovdjursfaunorna att domineras mestadels av hyenor och sabeltandskatter. För cirka 3,5 miljoner år sedan fick dessa också sällskap av nu levande arter.
Gnagda ben
Lars Werdelin, paleontolog vid Riksmuseet i Stockholm och en av världens främsta experter på utdöda rovdjur, har arbetat med det fossila materialet från flera fyndplatser, bland andra Kanapoi i Kenya där en hominid, Australopithecus anamensis, samexisterade med en lång rad stora rovdjur.- Nästan alla hominidbenen från Kanapoi är rovdjursgnagda. Tanken på hominider som bytesdjur är en rimlig hypotes, säger han.
Först i och med uppkomsten av den högresta arten Homo ergaster för 1,8 miljoner år sedan förändras situationen. Den var möjligen den första av våra förfäder som hade kapacitet att försvara sig, och kanske också själv fungera som jägare.
- Det kan ses i det fossila rovdjursmaterialet. Hyenorna blir större och får kraftigare nackmuskler som gör det möjligt att bära bort fällda byten. Det är en anpassning till en ny farlig konkurrent, sannolikt Homo ergaster, säger Werdelin.