Flyt med pappret från fabriken till kontinenten
Vinjetten är ett av förvånansvärt få yttre tecken på att Piteå är en hamnstad bland andra i Europa. Invånare och besökare utan båt märker i regel mer av pappers- och jordbruket än av sjöfarten, särskilt nu när det inte längre går att åka ut till djuphamnens kaj och beundra de stora skeppen från land.
Frekventa är de nybyggda systerfartygen Bothniaborg och Balticborg, som fraktar papper och massa för export. Tre besättningar byter av varandra på de båda båtarna. Varje torsdag avgår en av dem från Haraholmen, en rutt varar alltså i två veckor.
Så länge varar också PT:s artikelserie med dag-för-dag-rapport om Bothniaborgs senaste resa till kontinenten, fullastad med produkter från Smurfit Kappas fabrik i Piteå.
För PT:s utsända, Karina Sundkvist (text) och Sanna Eriksson (foto), är det en bonus att Smurfit Kappa planerat två hamnstopp utöver det vanliga den gång vi är med.
För besättningen innebär det extra arbete som ska utföras på samma tid och för samma lön som vanligt. Av lojalitet mot rederiet, Wagenborg, finner sig alla i mindre sömn och mer stress för att Smurfit Kappa hyrt ut sitt lastutrymme till bristningsgränsen på tillbakavägen, inför utsikten att tjäna en extra slant.
Den här gången är ett undantag, men om en sådan sak skulle hända så ofta att besättningen kan anses utnyttjad, är det rederiets sak att reda ut problemet.
Minst lika länge som vi arbetat på PT, har iden om att dokumentera papprets färd för läsarna funnits. När nu Smurfit Kappa medverkar till att jobbet äntligen blir av, är en förutsättning för vår yrkesintegritet att vi inte åker med gratis. PT betalar en i förväg överenskommen resekostnad och ingen har försökt påverka resultatet.
Att befinna sig på Wagenborgs Kappa-fartyg tur och retur Piteå under sommaren är en västanfläkt jämfört med att göra det när isen täcker Bottenviken och dundrar mot fartygets skrov, upplyser besättningen oss om. Vi får gliringar för vårt mesiga val av årstid: Vår tripp är en skön kryssning i vackert väder, med exklusiva förmåner såsom tillträde till bryggan, motorrummet, mässen, köket, tvättstugan - ja vilka utrymmen vi än skulle vilja befinna oss i vid olika tider på dygnet utom toppdäcket (det är för farligt). Eftertryckligt uppmanas vi att visa kurage nog att komma ombord igen under midvintern, så att vi kan erfara en totalt nedisad Bothniaborg och rapportera för PT:s läsare om den iskalla sidan av sjömanslivet.
Vi ser redan fram emot att få sätta den planen i verket, för efter de två veckorna på sjön har våra förutfattade meningar om hamnliv och sjömän förbytts till kunskap. Havens frihet kräver ansvarstagande och disciplin, långt ifrån Taubes besjungna sjömansromantik.
Att ha gäster ombord på ett lastfartyg som både är hem och arbetsplats för två hårt arbetande skiftlag, är inget drömläge för besättningen. Men alla har varit tillmötesgående, trots att vi förmodligen varit ett orosmoment mer än en gång med tanke på vår ovana vid säkerhetsriskerna.
Vi har haft mycket roligt, men också varit så trötta att vi knappt orkat se någon av de otaliga dvd-filmer som är besättningens mesta kvällsnöje på lediga stunder. Vi har följt obegripliga tv-program med dålig mottagning bara för att känna kontakt med land. Och när vi väl gått i land på en plats vi aldrig sett förut, har vi genast längtat "hem" till Bothniaborg
där vi fått vänner för livet. På nästa uppslag börjar resan.
Så jobbar vi med nyheter