Fläckfria effekter i tredje "X-men"- filmen

Vi börjar veta vad vi får i den här serien nu; "X-men" som varumärke står för snygga effekter, mycket våld men lite blod, oändliga möjligheter att klämma in nya karaktärer, några djuriska blickar från Hugh Jackmans Wolverine och ett allt mindre inlindat resomang om att tillhöra en minoritet i allmänhet och en sexuell sådan i synnerhet.

I "X-men: The last stand" hittas ett botemedel mot mutantism. Det etiska dilemmat; ta sprutan, bli "vanlig" men förlora en stor del av sin identitet? Är mutantism en sjukdom eller en naturens variation?

Det praktiska dilemmat: Hur förhindra att den mer hårdföre mutanten Magneto tar över världen? För lita på att han försöker. Som vanligt.

Effekterna är lika fläckfria som i de tidigare filmerna. De nya karaktärerna är desto ojämnare - jag menar Piggsvinsmannen?! Han kan få taggar när han vill och är som direktinflugen från en sexårings första egentecknade seriealbum.

"X-men: The last stand" lider som sina föregångare av en viss ängslighet. Man vill så gärna töja gränser, göra gotisk film noir av sina vilsna karaktärer (om du undrar hur du ska förklara existentialismen kan du börja med "X-Men") och höja sig över en genomsnittlig Hollywood-franchise, som det hemska ordet för serie lyder.

Men alltid är det en gräns som inte passeras, en djärvhet som försvinner på manusstadiet, en tanke som inte vågar uttalas i styrelserummet. De underhåller men får, helt enkelt, inte till det riktigt.

Fläckfria effekter i tredje "X-men"- filmen

Film: "X-men: The last stand"Premiär: 24 maj 2006Med: Hugh Jackman, Shawn Ashmore, Ian McKellen med fleraRegi: Brett RatnerSpeltid: 1 tim 44 minCensur: 11 årBetyg: PPPEBIO