Vid en första anblick tycks budskapet vara omöjligt att missförstå. En fallen kejsare, redo att kasta manteln efter femton år på tronen. Riktigt så enkelt är det inte.
För Eric Gadd har epitetet "Sveriges soulkung" aldrig varit någon tung börda. Han har sett det som ett bevis på att folk tycker om hans musik.
- Jag förstår att folk kan tolka in saker i bilderna, men omslagets kungatema är faktiskt en slump. Varför det dök upp i mitt huvud just nu vet jag inte. Det får jag väl ta upp på mina terapisessioner, säger han med ett torrt skratt.
Kanske beskriver bilden av en kung utan krona istället den nystart och återkomst som det nya, självbetitlade albumet innebär. För Eric Gadd var 1990-talet en enda lång succefest med grammisar, rocktåg, list-
ettor och sedan kulmen med albumet "The right way" som sålde i 170 000 exemplar. När 2000-talet stod för dörren hade den svenska musikscenen förändrats. Soul och hiphop var plötsligt vardagsmat och nya stjärnor gjorde anspråk på tronen.
- Det var väl med "Spirit" som jag första gången kände att nu är gunsten slut. Visst gjorde det lite ont, men vid det laget var jag ganska förberedd på att något skulle hända. Ingen artist kan ligga på samma nivå genom hela karriären.
Ekon ur det förflutna
Senaste plattan "Life support" från 2002 såldes faktiskt i 50 000 exemplar, men sågs då som ett misslyckande.- Det bästa med den typen av kriser är att de väcker en revanschlusta. En vilja att hitta tillbaka till kärnan igen.
Och det är vad Eric Gadd har gjort. Nya albumet har föregåtts av en ordentlig självrannsakan. En uppgörelse med den självförhärligande bild som många artister odlar när superlativen haglar.
- Jag har fyllt 40, illusionerna om mig själv har krackelerat och ur resterna har det kommit fram en person som jag faktiskt tycker om.
Musikaliskt är skivan en återgång till det som en gång fick honom att börja skriva låtar. Snygg, sparsmakad popsoul, med ekon ur det förflutna.
- Jag har suttit längst ute på grenen och nu är jag tillbaka vid rötterna.
Hur ser rötterna ut?
- Disco, funk, Mats Nileskär och "Soul corner" i P3, festerna på Vallentuna Bollklubb där jag var för liten för att komma in men plankade in ändå. De hade en fantastisk dj som spelade Parliament Funkadelic, Sly & The Family Stone, Bootsy Collins och Earth Wind & Fire. Det blev ackompanjemanget till min första fylla, min första kyss.
Har du blivit nostalgisk?
- Jag tror det. Å andra sidan har jag blivit extremt nyfiken på ny teknik. Jag har kollat in band som Funkstörung och Autechre och är väldigt intresserad av vad som händer om man gör traditionell soulpop men använder sig av samma verktyg som elektronikamänniskorna.
Privat har han hittat en ny hobby som tar allt mer tid - mat. Eric Gadd har flera ideer till kokböcker i skallen och har bland annat gästspelat på gourmetkrogen Fredsgatan 12 i Stockholm. Han skulle inte alls ha något emot att bli en ny Jamie Oliver.
- Det vore väl skitkul. Nu har inte jag hans kunskap och bakgrund, men man kan alltid teama ihop sig med någon som har det.