Felix H har helt enkelt klätt ut sig till hela Sveriges fördomar om Stockholm, och då gnuggar man ju händerna och tycker att "Varannan vecka" verkar mycket, mycket lovande.
Känslan sitter i tills Felix och brodern Måns har sin första scen tillsammans och man inser att om "Varannan vecka" får en Guldbagge blir det knappast för bästa manliga skådespelare.
Knappast heller för bästa manus eller regi. Filmen är murrigt spretig och ofokuserad (förmodligen på grund av de fyra regissörerna) och karaktärerna svåra att hålla isär. Alla ser likadana ut, bor på samma ställe och är inblandade i samma ormgrop av pågående, vacklande och avslutade relationer. "Varannan vecka" är ett plockepinn av buksvågrar av båda könen, peta på reklamaren i ena änden och det börjar rycka i skådespelerskan i den andra.
Bröderna Herngren är helt enkelt moderna motsvarigheter till systrarna Brontë; deras karaktärer bor i Södermalmslägenheter i stället för herresäten och den höviska uppvaktningen är utbytt mot kliniska kompisbefruktningar med spruta och slang.
"Varannan vecka" följer spåret från Herngren/Holms tidigare generationsskildringar och turen är kommen till skilsmässor.
Men den är ingen okomplicerad vardagskomedi. Den glättiga, ironiska atmosfären byter ofta och tvärt skepnad till något svart och smärtsam. Tyvärr är det svårt att säga om det är tecken på konstnärligt mod eller bristande fingertoppskänsla.
Och så: Precis när "Varannan vecka" ska beröra som mest, när de fyra regissörerna ska säga något riktigt allvarligt - då gör de det genom att slänga in en fiktiv reklamfilm. Man får bilden av en läkare som plötsligt börjar tala latin när han ska förmedla ett dödsbud, som använder sitt yrkesspråk som skydd när det bränner till på riktigt.
Nej, blir det någon Guldbagge så går den till Cecilia Frode. På egen hand lyckas hon där hela filmen går bet, nämligen i den svåra balansgången mellan humor och allvar.