- Det var inget lätt beslut att fatta. Det var en rolig säsong i Skellefteå och jag trivdes verkligen i klubben, men beslutet växte fram under februari-mars, förklarar Renberg.
- Kroppen kändes fräsch när jag kom tillbaka efter käkskadan i januari, då var det verkligen kul att spela. Men när ljumskarna började krångla kom tankarna på att sluta. Och eftersom jag känner att jag inte kan gå för fullt är en säsong med 70 matcher inget att tänka på.
- Hade jag varit skadefri skulle jag gärna ha siktat på en säsong till i Skellefteå, men jag har opererat ljumskarna tre gånger och funderar inte på en fjärde i den här åldern, understryker han.
Över tusen tävlingsmatcher på elitnivå har förstås satt sina spår. Åren efter 30 har också ofta förknippats med skador. Ändå hävdar Renberg att han haft tur med just skadebiten.
- Det var frustrerande att ingen hittade orsaken till höftproblemen under ett par säsonger i Toronto och NHL-lockoutåret i Luleå. I övrigt har jag sluppit stora skador. Nej, jag tycker att jag haft tur med den biten, menar Micke.
Då "glömmer" han sådant som käkbrott, hjärnskakningar, flera hundra stygn i ansiktet, en närapå avklippt arm och en fingerinfektion där det ett tag pratades om amputation.
I går flög Mikael Renberg till Madrid på semester med sina två systrar och respektive. Där blir det besök på museer och restauranger, golfspel och kanske någon fotbollsmatch.
- Det känns skönt att slippa tänka på hockeyn. I sommar blir det golf, lite trav och lätt träning. Jag har inte tänkt lägga mig på sofflocket i första taget, säger han.
- Jag tänker inte heller hasta fram något beslut om framtiden civilt, måste smälta allt det här i lugn och ro först.
Spelarmarknaden dräller ju inte direkt av rutinerade gamla världslirare.
Om rätt anbud skulle dyka upp?
- Då tackar jag nej i alla lägen. Däremot kommer jag att hålla igång och jag säger inte att jag spelat min allra sista hockeymatch. När, var och på vilken nivå i så fall är en annan sak. Men idag betraktar jag mig själv som en hockeypensionär i Madrid.