EBIO

Den knarrande skräckskutan lägger till vid kajen i en stad av mörker och skräck. Vem är det som kommer hukande över landgången: En pirat? En chokladfabrikör? Nej - det är Edward Razorhands.

Genom hämnarens kolsvarta, hatiska blick ser vi det kolsvarta hatets London. Så befolkas duken med det ena briljant rollbesatta namnet - Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Borat - efter det andra. Och rakknivarna plockas sakta fram från den ask där de sovit i femton år.

There will be blood.

Johnny Depp är bäst när han jobbar med Tim Burton, och frågan är om han någonsin varit bättre än i "Edward Scissorhands" från 1990. När han nu repriserar rollen, fast under namnet Sweeney Todd, och med rakblad mellan fingrarna i stället för saxar, skapar han en rollfigur som är oförglömlig. Tråkigt nog gör han det i en musikalfilm som är hur förglömlig som helst. Jag har redan glömt det mesta, och då såg jag den ändå i går.

Problemet med "Sweeney Todd - The demon barber of Fleet Street" är att den ramlar mellan alla stolar som finns. Den är för blodig för att passera för musikal och för trallvänlig för att vara gotisk skräck. För skruvad och barnförbjuden för familjer och för Hollywood för att nå kultstatus.

Vissa scener är groteskt vackra vykort, andra är sega revykupletter som aldrig tar slut. "Sweeney Todd" hade mått bra av att, förlåt, skäras ner.

erik.helmerson@ttspektra.se