När så filmens huvudpersoner, de fyra syskonen Pevensie, evakueras ut på landsbygden kastas den hemliga fantasivärlden liksom i ansiktet på både dem och publiken. Garderoben i professorns slott, den hemliga porten till Narnia, bildar på flera sätt en knivskarp gräns och kontrasten är perfekt gestaltad.
Där, kanske tjugo minuter in i filmen, tar perfektionen ett abrupt slut. Resten av "Narnia" är en lång, underutvecklad, blek julaftonsväntan på en tomte som aldrig kommer.
Det värsta är att regissören Andrew Adamson ("Shrek") helt misslyckas med att skapa en riktig värld. Hans Narnia är en halvfärdig kuliss, en teaterscen där man aldrig får känslan av att det händer något även där kameran inte befinner sig. Jämför gärna med "Sagan om ringen" igen; man liksom bara v e t att när Bilbo stänger sin dörr fortsätter tanten utanför att plocka kål. Här händer allt på duken och ingenting, absolut ingenting, utanför. Man saknar myllret, detaljerna, finishen.
Det har ju varit lite bråk om "Narnia". Filmen har anklagats för att vara kristen (lustigt nog klagar folk sällan på att filmer från sydostasien innehåller buddhistiska budskap) och nog är bibelsymboliken ibland rätt framträdande. Nu tror jag risken är rätt liten att våra barn går direkt från salongen till Livets ords friskola. Det värsta är inte att gestalterna inspirerats av Bibeln utan att de är så svagt underbyggda. Vem är den vita häxan? Varför är den onde ond? Vad har Lejonkungen för politisk agenda förutom vackrare väder?
Trots alla sina brister lär "Narnia" inte bli en flopp, och det borgar för fler filmer på de sju böckerna om Narnia. Och visst, vi kan väl ge det en chans till. Men då krävs att producenterna gör som "Harry Potter"-gänget och byter regissör. "Narnia" är filmvärldens svar på Real Madrid: Extremt dyr, extremt underpresterande och i extremt behov av ny ledning.