Colin Nutley medan kameran och bandspelaren rullar. Då skulle jag lika gärna kunna skjuta mig i huvudet.
Men sedan, när intervjun egentligen avslutats, visar det sig att de unisona sågningarna för "Angel" kanske tagit hårdare än vad den 64-årige regissören vill erkänna:
- Jag mejlade någon i tisdags och skrev "ska man bli korsfäst kan man väl lika gärna bli det under påsken". Men det där var ren mobbning. Det där var "what the fuck was that?!"
- Jag är född under andra världskrigets sista år och bodde i Portsmouth, staden med världens största hamn, säger Nutley.
- Jag minns hur staden var full av sjömän, prostituerade och tiggare utan armar och ben, veteraner från kriget. Även om "Cabaret" utspelas precis före kriget är det en tid som jag kan identifiera mig med.
Musikalen "Cabaret" bygger på den engelska pjäsen/filmen "I am a camera" som i sin tur kommer från Christopher Isherwoods roman "Farväl till Berlin".
- Det intressanta är att när man läser boken och ser pjäsen och filmen inser man hur europeisk den här berättelsen är. Musikalen "Cabaret" å sin sida är mycket Broadway, säger Colin Nutley.
- Jag tror att vi kommer att försöka gå tillbaka till en mer europeisk känsla. Vår "Cabaret" ska trots allt spelas i Stockholm och berättelsen är skriven av en engelsman. Samtidigt är den en musikal, det måste vi ha respekt för.
- Det här är folk som jag älskar att jobba med. Jag är regissör och jag försöker göra det så bra som möjligt. Om det är någon som ska säga åt mig att sluta så är det publiken. Och det är skillnad om du pratar med en kritiker och någon i ... Sundsvall.
- Det är kritikerns jobb att recensera mig, på gott och ont. Jag fattar att de säger "Gud, Helena är med igen", men det är mitt val. Så enkelt är det. Det är inte första gången jag får tuffa recensioner. Jag kommer tillbaka. Jag gör en ny film som de kan klanka ner på.
Rikard Wolff (Konferencieren): "Jag kommer från en judisk familj. Min farmors syster från Tyskland brukade hälsa på oss. 1938 kom hon för sista gången, hon återvände och försvann sedan. Helena och jag har tillfrågats tre eller fyra gånger om ’Cabaret’ men inte kunnat. Nu är det dags."
Sven Wollter, (Herr Schultz): "Jag var elva år 1945 när koncentrationslägren öppnades och minns bilderna på högar av lik. Då hävdade man att vi inte visste. Vad är det i dag som vi inte vet, som vi missar? Kan vi använda vår föreställning för att få folk att se vad som händer nu?"
Benny Fredriksson, Stadsteaterns chef: "Det är ett drömprojekt. Jag tror att den här föreställningen har en svärta i sig som man inte brukar få se i ’Cabaret’".
(TT Spektra)