BIO/Miljöfilmen befolkas av talande huvuden
Filmrecension: I elfte timmenOriginaltitel: The 11th hourPremiär: 18 januari 2008Regi: Leila Conners Petersen och Nadia ConnersSpeltid: 1 tim 33 minCensur: BarntillåtenBetyg: 2
Jag är ganska lättpåverkad.
Därför stålsätter jag mig innan jag ser "I elfte timmen", miljödokumentären som produceras och kommenteras av Leonardo DiCaprio. Jag har snart inga fler lampor kvar att släcka och vill helst inte titta snett på barnen igen.
Men det visar sig att oron är obefogad. "En obekväm sanning" rusade framåt som ett expresståg, driven av Al Gores charm, patos och (gröna) energi. "I elfte timmen" är en skoldokumentär gjord av gymnasister som någon, med hjälp av Leo, kastat väldigt mycket pengar på.
Där Gores film pedagogiskt och medryckande förklarar den globala uppvärmningen och lugnt men bestämt manar till handling befolkas "I elfte timmen" av jag vet inte hur många talande huvuden som man inte vet vilka de är men som är av exakt samma typ som dem man ser varje dag på tv. Och som inte sällan spär ut miljöbudskapen med egna halvdolda agendor. Snubben som skrivit boken "The last hours of ancient sunlight" lägger mycket riktigt in ordet "solljus" i varenda mening.
Dessa talande huvuden blir som en tjatig förälder som hela tiden säger "Ta på dig en halsduk! Ta på dig en halsduk!" Och just den typen av tjat är, som vi alla vet, den enskilt största bidragande orsaken till den globala halsdukslösheten bland 9-16-åringar.
Resultatet av deras monotona monologer, oavbrutet kompade av den mest enerverande bakgrundsmusik som någonsin skrivits, blir att du öppnar munnen inte i miljöprotester utan av chock att det går att göra en så oengagerande film om ett så, förlåt, brännande ämne.
Men ge ändå fan i att flyga till Thailand.
erik.helmerson@ttspektra.se
Så jobbar vi med nyheter