Bangkok är oändligt och ointagbart stort för en norrlänning

De säger att Bangkok är så farligt, så omänskligt förvirrande för oss från väst. I varje gatuhörn väntar en ficktjuv eller en kidnappare. Så är det inte. Kanske någonstans, ibland. Men inte har på lugna gatan. Bangkok är verkligen stort. Oändligt ointagbart stort. Är man från Norrbotten och har med Göteborg på sin top tre största städer man besökt så säger det sig själv. Man blir tagen, närmast i chocktilllstand i början.

Men det är människorna som tar en in i staden. Alla har tid. Från en vanlig dam som vill välkomna oss, utan baktankar, till sin stad, till en backpackande nordkorean som har atombombdille och tycker att ordet gay är det roligaste han hört. Sverige står tydligen på tur, säger han oss och tror vi ska bli glada.

Eller "jänkaren" som inte varit hemma på över två år och är på väg vidare, till Taiwan för sitt eget bröllop, som tar oss med till sitt favorithak en bit bort. Vem som helst får ta plats bakom gitarren och mikrofonen. Många klassiker spelas, ofta mer än bra.

Liten känner man sig ibland som den dumme, burduse västerlänningen som inte kommer ihåg mannen från hotellet när han glatt hälsar från andra sidan stan och undrar om vi behöver hjälp med något, eller när man lyckas glömma att ta på sig långbyxor under ett besök på landets statshelgedom. Givetvis finns det att låna, allt ordnar sig, men ändå.

Någonstans i allt detta hitter man sin plats. För oss blev det ett guesthouse på en gata inte långt från Khao San Road. Ett rum som en fängelsecell och madrasser som stenblock men med ett bra pris och en fin balkong att hänga på och titta på folk. Dagsbudgeten ligger kring hundralappen med tre mål mat och boende för två inkluderat. Fast det är klart, staden sliter ut en och man blir less. Vi ser palmer när vi blunder. Men vi får se. Lev och må så länge.