Hon tog grepp om döden på Vippabacken: "Hemsk grymhet"

Det märks att det hemska ännu berör henne. Emma Samuelsson, 33, fördjupade sig i sin hemorts galgbacke, Vippabacken, under gymnasiet. Ännu klingar halshuggningens tider inom henne. "En sån hemsk grymhet", säger hon och tar oss 200 år tillbaka i tiden.

Emma Samuelsson vid stupet ned till älven. Den dödsdömde Wippa forslades i båt längs den, från häktet i Överkalix till galgplatsen där Emma står i dag. Serveringen som idag stavas Vippabacken skymtas bakom henne.

Emma Samuelsson vid stupet ned till älven. Den dödsdömde Wippa forslades i båt längs den, från häktet i Överkalix till galgplatsen där Emma står i dag. Serveringen som idag stavas Vippabacken skymtas bakom henne.

Foto: Viktoria Berglund

Överkalix2023-10-29 21:00

Vi möts på ett klassiskt ställe. Vippabacken, där serveringen tagit emot gäster sedan 1965. Tore hette han som startade den, så i folkmun kallas stället ofta för Vippatores. Men sanningen är den att namnet Vippa kommer från någon helt annan än honom.

undefined
Emma Samuelsson vid stupet ned till älven. Den dödsdömde Wippa forslades i båt längs den, från häktet i Överkalix till galgplatsen där Emma står i dag. Serveringen som idag stavas Vippabacken skymtas bakom henne.

Det är just den personen vi ger oss i kast med att få veta mer om när vi träffar Överkalixbon Emma Samuelsson. Till vardags jobbar hon tillsammans med mor sin nere i byn, på Brännvalls café, men hon har fått en stunds ledigt denna förmiddag för att möta oss. Detta för att berätta om något som berört henne starkt sedan ungdomsåren.

När vi kliver in i serveringen på Vippabacken luktar det norrbottnisk urkultur i form av rotmos och fläsklägg. Vi ler och slår oss ned.

– Stället borde nog heta Wippabacken, för namnet kommer från en man härifrån Överkalix, han hette Johan Johansson Wippa, säger Emma Samuelsson. 

undefined
Emma Samuelsson i samspråk med Stefan Karlsson, som driver serveringen hans far startade 1965. Fadern, som kom att kallas Vippathore. Dock inget släktband till halshuggne Wippa.

Det var Wippa som för 202 år sedan, den 26 november 1821, tog sitt sista andetag på denna plats. Var exakt vet man inte, men någonstans i närheten av serveringen stod galgbacken. Halshuggen av bödeln blev han, 45 år gammal. Varför detta grymma öde?

– Jo, han hade tagit livet av en finsk gårdfarihandlare som dykt upp året innan i Limingoån där Wippa bodde. Han ska ha hetat Anders, och det började spelas kort där i pörtet som Wippa byggt åt fru och barn. Frun var visst i kyrkan när det hela hände, men yngsta dottern Eva blev vittne till allt, berättar Emma

Wippa ska mest troligt ha sett pengar att hämta i finske Anders och mördade honom därför, mitt framför ögonen på Eva.

– Hon blir ett viktigt vittne. Hennes far rymmer nämligen och blir borta länge men polisen lyckas, med hjälp av karameller och annat, till slut få Eva att berätta.

undefined
Emma Samuelsson vid sin utställning om Wippa som hänger på en av väggarna i serveringen.

Detta blir Wippas öde. Han efterlyses och hittas så småningom, 25 mil från hemmet, sätts i arresten i Överkalix och forslas på sin dödsdag i båt längs älven till galgbacken.

– Det sägs att han desperat ska ha ropat att han gjorde det för familjens bästa, för att de behövde pengar. Att de var i nöd. Han läste visst något bibelord också, högt.

Många följde turen nedför älven. Det var inte varje dag det var avrättning i byn.

Den som utförde själva hugget var en bödel långt bortifrån. Bödlarna var kringresande i död och fick olika betalt för olika tillvägagångssätt. Halshuggning gav honom 5 riksdaler, om han halshögg samt steglade, det vill säga styckade kroppen och satte upp kroppsdelarna på pålar så att fåglar kunde komma och äta av dem, fick han10 riksdaler. 

Emma Samuelsson visar oss sin utställning som hänger på en av väggarna i Vippabackens restaurang. Den har hängt där sedan hon gjorde den i gymnasiet och visar utdrag ur historien om Wippa samt berättar i stort om avrättningarnas tid. 

Stefan Karlsson, son till Vippatore, kommer förbi.

undefined
En bödels avlöning, år 1736. För exempelvis en halshuggning fick han fem riksdaler, om han endast högg av en hand fick han två.

– Jo, det är klart vi har den kvar. Det finns även en sten här ute som väl är lite av en minnessten kring det hela.

Vi går ut och kikar. En sten med ett kors på finner vi, tätt intill den lilla kyrka Vippatore byggde till sin dotters bröllop 1970. Liv och död, på samma plats.

– Galgbackarna är en blodig historia, helt klart. Men än finns grymhet i så många olika former. Människans ondska fortsätter att visa sig. Det är ju hemskt så mycket grymhet som sker, säger Emma som även funderat på en annan sak, kopplad till denna plats:

– Vart förde de Wippas kropp? Han ska har forslats bort av en soldat, men vart vet ingen.

Stefan fyller i:

– Det jag vet är att bödeln satte hans huvud på nåt sätt mellan sina knän vilket skulle göra att han inte skulle gå igen. Och det verkar ha funkat. Vi har då inte sett honom.

Den halshuggne

Johan Johansson Wippa, född 1786 i Hietaniemi församling, avrättades i Överkalix på det som idag kallas Vippabacken.

Wippas sista dag i livet blev den 26 november år 1821. Då högg bödeln halsen av honom, med blott ett hugg.

Han dömdes till döden efter att ha mördat den finske gårdfarihandlaren Anders, vid Wippas pörte i Limingoån, på stigen mot Teurajärvi.

Motivet ska ha varit att komma åt handlarens pengar. Yngsta dottern Eva blev vittne till det hela och berättade allt för polisen. 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!