Sista gången - ett avsked

Så var det dags igen. Hösten är här, löven vajar gula i den allt kyligare vinden och den obligatoriska mössan har hamnat på mångas huvuden igen, ett tecken så gott som något att sommaren är "long time gone", som man säger i Sverige. Många tar den enkla vägen för att undkomma denna för vissa fasansfulla, men ack så obestridliga sanning och går in på närmaste resebyrå och bokar en resa till något avlägset varmt land där de under en vecka eller två kan komma ifrån vårt nordliga klimat.

Mest för att vara lite "tvärs-över", för att använda vårt inhemska (tror jag i alla fall) Piteå-uttryck, så funderar jag på att göra tvärtom och företa en kall, vindpinande resa norrut. Börja i Vuoggatjålme, styra kosan mot Finland och senare sikta på norra Ryssland. Har förresten hört att våra grannar i öster, det vill säga finnarna, har kommit på något som de så passande har döpt till köldterapi. Jag vet inte om det är sant men har som sagt hört det sägas. Det går helt enkelt ut på att man går in i flera olika rum, där temperaturen sjunker för varje rum. Till slut är man nere på riktigt låga temperaturer.

Typiskt finnarna att komma på något sådant. Medans andra använder sig av ljusterapi och åker till varma länder så kommer de på köldterapi. Det närmaste de kommer värme är en bastu. Just därför gillar jag finnarna, eller kanske rättare sagt myten runt finnarna. De verkar göra allting tvärtom gentemot alla andra. Man kan ju däremot undra hur många som frivilligt vill använda sig av denna terapi. Skulle kanske kunna vara något att använda när man vill avskräcka brottslingar och liknande. Tvångsintagning till köldterapi. Man är nog inte så kaxig när hälften av ens organ måste amputeras på grund av att de har förfrusit.

Nog svamlat. Vad som skiljer denna halvseriösa text från tidigare gånger är att detta är det sista ni kommer att läsa av mig i denna tidning, och liksom hösten tar farväl av sommaren tar jag nu farväl av er. Efter att ha avslöjat typ halva samhällets gemena lögner är jag nu under dödshot från radikala åsiktsfrihets-fientliga grupper tvungen att snabbt som attan ta mitt pick och pack och dra.

Kanske. Eller så inte. Skämt åsido, har nu skrivit på dessa sidor i dryga två år, och känner nu att jag håller på att ha sagt vad jag har att säga. Nya utmaningar väntar, som man säger. Det har varit två intressanta år, och jag kommer alltid att uppskatta att jag fått chansen att vara med på dessa sidor. Jag tackar ödmjukast alla er som läst det jag skrivit, tackar för allt beröm och även för all kritik jag fått under dessa två år. Och jag hoppas att det jag skrivit har, om så bara lite, kunnat beröra er på något vis. Slutligen vill jag önska er lycka till med allt ni kommer att ta er för i livet. Keep up the spirit.