Simpsons och koma

Ja, vad ska man säga...? Här sitter vi i december med regnet som faller utanför fönstrena, inbäddade i en filt framför tv:n. På tv:n säger de att det här med klimatförändringar och global uppvärmning håller på att nå en kritisk punkt och att nu måste människan ta tag i det här. Man blinkar några gånger, delvis uppvaknad från den nästan totala koman framför tv:n, tittar ut genom fönstret och tänker att: Fan, de kanske har rätt. Sen inser man att Simpsons går på en annan kanal och faller genast ner i koma igen. Är det inte mysigt med vinter?

I samma stad i en lägenhet sitter en förtvivlad thailändska som efter en skilsmässa från sin man nu tvingas lämna Sverige. Hennes enda brott är att hon bor i Sverige. Hon tycker om att jobba och göra rätt för sig, men nu får hon inte jobba längre. Medan debatten fortgår i Sverige om alla parasiter som inte orkar jobba utan väljer att utnyttja systemet och leva på socialbidrag, så sitter en arbetsglad och omtyckt person i ett krypin i Piteå, men hon får inte jobba? Men till skillnad från många andra så vägrar hon att gå till socialen, hon vill göra rätt för sig. Och det får hon inte ... Det är så att man skäms över att vara svensk. Så därför höjer jag här en näve mot himlen i protest mot vårt så kallade system och vårt i övrigt så fega land.

På tal om fegt land, läste faktiskt en intrevju med Fidel Castro, som var Kubas politiske ledare fram till att han blev sjuk för ett tag sedan. På frågan om vilken roll Sverige i dag har i världspolitiken svarade han att medan Olof Palme var statsminister i Sverige var Sverige en stor röst i världen, vilket vi inte är nu. Och så sant Castro beskriver saken. Med Palme vid makten vågade vi stå upp för något, vågade kritisera större och mäktigare länder och visade vad vårt land och dess invåndare gick för. Vi var en av de röster som skrek högst i protest mot USA:s krig i Vietnam och fortfarande minns folk runtom i världen Olof Palme som en stor man som satte Sverige på kartan. Och så går karlen och blir skjuten av en knarkare? Kan det bli mer tragiskt?

Så efter att ha skrivit detta stycke text som förmodligen ingen kommer att läsa eller minnas ändå, så ska jag också återgå till min vinterkoma. Carpe diem, fånga dagen, som man ju brukar säga ...