Min väg mot det vuxna livet ...
Pappa gick före mig i kön, slängde upp sin jacka och sa "Håkan Lundberg". Precis som han gjort, så snörde även jag självsäkert upp min jacka och sa "Liza Nilsson".
Tjejen bakom disken tittade konstigt på mig. I samma sekund börjar min syster att gapskratta och det var först då ljuset gick upp för mig. Namn skulle man säga då man hade bokat bord, inte bara för att hänga in jackan.
Där har vi solklara bevis. Jag är inte ens nära på att bli vuxen.
För mig handlar det om olika stadier, olika trappsteg, tills du till slut når toppen och helt enkelt är vuxen.
Första stadiet är när man slutar att spilla ut mjölkglas över hela middagsbordet. Fråga mig inte hur det går till, men hur ofta ser man vuxna människor kasta ut en arm och i farten pricka ett glas vars innehåll fullkomligt flyger ut?
Andra stadiet, då man börjar dricka kaffe. Att medvetet tvinga i sig några beska koppar, för att det i sinom tid ska börja smaka gott.
Tredje stadiet - börja äta oliver.
Stadium nummer fyra är när man börjar titta på nyheterna och verkligen sätter sig in i om Ericsson B har gått upp 0,3 procent eller inte. Eller om det blir 21 eller 22 minusgrader under torsdag natt. Hur hemskt det än verkar, så finns det finns en lång radda med stadier. Det här bara är toppen på isberget.
Det är trots allt med en stor lättnad jag inser att jag minst en gång i veckan tålmodigt får torka upp mjölk när jag viftat med händerna för mycket vid middagen. Likaså, att jag bara druckit en halv kopp kaffe i hela mitt liv och den koppen var dessutom fylld till nittio procent med mjölk. Att bara tanken på oliver får mig att må illa och att jag knappt vet på vilken kanal man tittar på nyheter.
Vuxen är jag verkligen inte. Jag är ett tvättäkta barn. Med tanke på detta, att jag nu inte tagit mig igenom ett enda bli-vuxen-stadium, och självklart efter mitt senaste restaurangbesök, så står det klart för mig.
Det verkar som om jag kommer vara barn ett tag till.
Så jobbar vi med nyheter