Liten flicka, stort hjärta

Jag har uppfostrats till att vara snäll. I alla mina år har jag levt enligt den gyllene regeln. Som du själv vill bli behandlad, så ska du också behandla andra. Redan _ i mina unga år var detta ett faktum, vilket ledde till att jag faktiskt var ett relativt vänligt barn. Startskottet för min karriär som givmild människa fick dock en rätt konstig början. En kletig början.

Det hette Crazy Slime. Den ultimata leksaken. Utan att överdriva, var det ett illgrönt plastluktande klet. Konstgjord geggamoja. Kladd på burk. Det var en genial uppfinning, okomplicerad och förde inte med sig särskilt stora frågetecken om dess användning. Instruktionerna var simpla. Man kletade helt enkelt.

En dag sprang jag till mamma för att låta henne ta del av min fina leksak. Hon såg väldigt skeptisk ut då jag räckte fram den lysande klumpen, men efter viss övertalning fick jag henne att nudda i den. Och nudda var sannerligen det enda hon gjorde. Ett gallskrik kom från hennes mun och sen var det inte tal om att hon skulle röra den igen. Min mamma tyckte att slime var äckligt. Hon hade slime-fobi. Jag förstod inte. Slime var ju det bästa som fanns.

Det var just i den stunden jag satte igång mitt allra första projekt med att hjälpa någon annan. Jag hoppade upp på skrivbordsstolen, drog fram mina finaste tuschpennor och ett dussin tomma vita pappersark. Sendan började jag skriva. Och som jag skrev. Stora bokstäver, små bokstäver, lila, grönt, rött. Efter en timme överblickade jag stolt mitt storverk. Jag läste högt den färggranna överskriften och fortsatte sedan neråt. "Slime-fobi. Hej. Min mamma har Slime-fobi. Hon kan inte ta i det för då börjar hon skrika. Hon behöver hjälp. Kan du bota henne? Ring då detta nummer." Längst ner på papperet hade jag klippt remsor och på varje remsa hade jag omsorgsfullt skrivit vårt hemnummer. Också dessa i all världens färger.

Nästa gång jag var på Ica tryckte jag fast lappen på den fullproppade anslagstavlan. Inte helt oväntat var det faktum att ingen ringde. Ingen ville bota min mammas fruktan för det kletiga slimet. Hon var och förblev slime-rädd och i och med det hade jag misslyckats med min första riktigt goda gärning. Det är det jag vill berätta med den här historien. Man måste få misslyckas. Man kan omöjligt ha snällhet som räcker till hela världen, likaså kan man inte heller göra alla nöjda jämt och ständigt. Att man däremot försöker kan ge så mycket. Det är ju faktiskt tanken som räknas. Även om tanken är liten. Ja, även om tanken är kletig.