Kärlek - av och för idioter
Förnuftet blir totalt överkört av känslan, vilket resulterar i ett sjukt osunt beteende. Det börjar med att man heroiserar personen som är föremål för ens kärlek. Allt han gör är perfekt och allt han tidigare gjort - även om han så mördat någon eller knarkat - är fullt förlåtligt.
Sedan blir man paranoid. Man går igenom det senaste mötet med honom som en liten film i huvudet om och om igen. Man fäster allt större uppmärksamhet på detaljer, och tror att dessa spelade en enormt avgörande roll.
- "Det måste vara besvarat, annars skulle han inte ha kollat på mig så där. Men efter det jag gjorde i dag, efter hur jag lät och hur jag såg ut så är det nu helt kört!"
Därefter tar vansinnet över. Man blir en stalker och försvinner i sin totala besatthet av den andra människan. Jag börjar lyssna in mig på hans musik, planerar min dag efter sannolikheten att träffa honom och gör allt för att dölja delar av min förhatliga personlighet.
- "NEJ! Han såg mig umgås med den där jävligt icke-creddiga människan! Nu tror han att det är min enda vän. Nästa gång han ser mig måste jag vara omgiven av några grymt coola personer."
Jag inser att jag är kapabel att göra precis vad som helst. Att bygga om mitt hus, säga upp bekantskaper, förställa min personlighet och stympa min själ är enligt mig självklara uppoffringar man måste göra om priset är den person man älskar mest.
Men det värsta av allt är när man börjar nedvärdera sig själv. Man intalar sig att man inte kan vara värd en annan människa, och accepterar helhjärtat sitt själsliga förtryck.
Min egen spegelbild fördömer mitt vanvett:
- Du, säger Dennis i spegeln. Skulle DU äga kraft nog att behaga honom? Du betyder inte någonting för honom på något sätt! Ditt dårskap äcklar mig! Dennis, du har glatt intalat dig att några små tecken på visat intresse för dig skulle betyda något. Din stackars stackars lättlurade idiot.
Så jobbar vi med nyheter