Göm mig, göd mig

Jag tänkte köra den självutplånande stilen, för det är det enda som kan få er att kurra likt självgoda katter när ni sitter där och är helt mysiga i era fettvalkar. Jag kan garantera er rysningar av
välbehag efter att jag har tryckt ner
mig själv. Följande text kommer att
vara oerhört bekväm för eder:

Varför är det mer okej att påpeka hur smal någon är än att säga att någon är tjock? Tjockisar och andra utstötta visar man ju respekt för eftersom man antar att de lider, men när det gäller någon som är FÖR smal har folk inga förbehåll inför fria kommentarer om dennes utseende.

"Dennis, har du ätstörningar? Man ser liksom dina revben. Och din ryggrad sticker ut likt den taggryggade Amargasauren. Och dina nyckelben ser ut att peka kraftigt uppåt, vilket inte är anatomiskt korrekt. Ja, såna där problem har ju alla unga nu för tiden men jag finns alltid här för…" TYST! Jag har inte ätstörningar! Men jag får nog lov att i mitt förbarmande hjärta ursäkta de som ådrar sig misstankar om detta.

Det var med fruktan som jag kollade igenom semesterbilderna från förra året. Jag ser ut som en jude som precis befriats efter femton arbetsföra månader i ett mycket hårt och matsnålt koncentrationsläger. Ajöss säger vi till självförtroendet, och välkommen säger vi till min nya princip att aldrig mer bege mig till någon strand eller annat sammanhang där man kan tänkas måsta visa sig utan täckande kläder.

- Där har vi tjugo kilo Dennis som ligger och solar. Det är ett praktexempel på en skelettvarelse som svävar mellan liv och död. Låt honom ligga, men hjälp mig att täcka över honom med sand tills vidare.

Att jag inte kan visa mig utan kläder kan jag nog leva med. Men sedan jag blev tvingad att se ett klipp där jag filmats kan jag varken prata, visa mig eller röra mig längre.

Hur kan folk acceptera mig egentligen? Hur kan någon vilja vara med mig när jag låter SÅ DÄR, ser ut SÅ DÄR och rör mig som en transa? Jag skulle aldrig vilja vara kompis med någon som såg ut som mig - ett skelett inslaget i skinn. Berätta gärna för mig, för jag kommer sitta här tills någon ger mig ett svar.

Maktkampen om min kropp må vara förlorad, men tillåt mig framföra en sista önskan: Låt mig slippa Auschwitz-referensen.