Genom ett riksdagsbeslut 1981 erkände Sverige som första land i världen teckenspråket som ett fullvärdigt språk och som dövas "modersmål". Varje år uppmärksammans språket genom "teckenspråkets dag" den 14 maj.
Men trots det lever en mängd fördomar och myter kvar enligt Åsa Henningsson – bland annat att teckenspråket skulle vara "begränsat" och "fattigt":
– Men det stämmer inte alls, säger hon och poängterar att teckenspråket har lika många nyanser och avancerad grammatik som talande språk.
– Det är ett häftigt språk, att tala teckenspråk är ungefär som att måkla en tavla. Nu när vi pratar med varandra och en tolk översätter till dig vad jag säger så kommer du ändå att gå miste om en del, man får inte med allt, säger Åsa Henningsson.
Hon är själv döv, men har hörande barn.
Vi träffas vid havet ute på Yttre Näsudden där solen äntligen kikat fram och värmer skönt.
– Mina barn är vuxna i dag, men då de gick skolan fick de inte rätt till teckenspråk som modersmålsundervisning, skolan sa att det inte fanns någon teckenspråkslärare, säger hon.
I dag är detta något föreningen kämpar för – att kommunerna ska ta sitt ansvar och erbjuda teckenspråksundervisning till elever som har döva föräldrar (läs artikeln intill).
Frågan är dock komplicerad. Det finns i dag två lagar som beskriver rättigheten att få lära sig teckenspråk som modersmål – dels språklagen, dels skollagen.
Enligt språklagen ska den som har behov av teckenspråk få möjligheter att lära sig det, samhället har också ett särkskilt ansvar för att skydda och främja teckenspråket.
I skollagen står det att elever som har föräldrar som har ett annat modersmål än svenska, ska få modersmålsundervisning i språket om det bland annat finns behöriga eller lämpliga lärare och att det går att få ihop en undervisningsgrupp på minst fem elever.
Men om språket är ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk, så har eleven rätt att få undervisning i språket, även om detta inte uppfylls. Teckenspråket är dock inte ett nationellt minoritetsspråk, men i språklagen jämställs det med dem.
Enligt Åsa Henningsson finnns i dag okunskap kring vad som gäller:
– Många kommuner vet inte om att de ska erbjuda teckenspråk och föräldrarna vet inte att de har möjlighet att ansöka om det. Kommunerna kan också säga att de inte får ihop en grupp på fem elever eller att det saknas teckenspråkslärare, säger Åsa Henningsson som skulle vilja att teckenspråket utsågs till ett minoritetsspråk och jämställdes med samiskan.