Videon är inte längre tillgänglig
Den mysiga lägenheten i Öjebyn är julpyntad i röda toner. I hallen hänger en rad koppel:
– Så ja, bruden! Nu ska vi jobba, säger Emma Magnusson, 25 år, och tar på Minna hennes särskilda täcke som visar att hon är i tjänst.
Den glada, lite uppspelta golden retrievern blir genast fokuserad.
– Minna betyder allt för mig, hon är min trygghet, säger Emma.
Hon lider av Ehlers-Danlos syndrom, en ovanlig bindvävssjukdom som innebär att kollagen, ett av kroppens grundläggande byggnadsmaterial som håller ihop alla delar, är skadat. Emma konstaterar att hennes kropp helt enkelt ”inte håller ihop”.
– Rekordet är nog då min vänstra armbåge hoppade ur led 38 gånger på en dag.
Då bindväv finns i hela kroppen påverkar sjukdomen även hennes tänder, ögon och hud samt magen.
– Jag kan göra det mesta, men sedan när jag kommer hem till min egen vrå igen då ingen ser, då får jag lida för det. Då får jag kraftiga muskelsmärtor.
I hallen är Minna ivrig att komma ut och iväg. På täcket hon har på sig står det ”Servicehund – stör ej” , ovanpå finns en burk med Emmas smärtstillande mediciner och också en stor, röd lapp där det står att hennes matte behöver hjälp.
– Om jag får så ont att jag skulle falla ihop är hon tränad att larma och ge lappen till den första personen hon ser, säger Emma och berättar att det hittills dock inte inträffat.
Inomhus har dock Minna fått larma några gånger då Emma blivit dålig – hon drar då i personens tröja och snurrar ett varv framför personen för att visa att hennes matte behöver hjälp.
Beslutet att skaffa en servicehund kom för några år sedan då Emma flyttade hem från Stockholm till Piteå igen. Hon kände sig ensam, hade mycket ont, behövde hjälp med allt av nära släktingar och kände sig som en ”belastning”. Hon har alltid tyckt om djur och började tänka tanken att en hund kanske skulle kunna hjälpa henne.
Redan då Minna var valp började hon att träna henne på att hämta och lämna saker. När Minna var ett år lämnade hon in en ansökan om att hon skulle få bli servicehund. Efter ett godkänt lämplighetstest väntade träning med hjälp av en assistanshundinstruktör, till sist en godkänd examen.
En servicehund får följa med i exempelvis affärer trots att det är hundförbud. Men Emma menar att det tyvärr finns en stor okunskap – många ifrågasätter varför Minna får komma in i en butik – och människor kommer fram och stör hunden medvetet då hon jobbar.
– Det är verkligen inte vad man behöver, det är jättejobbigt. Det är därför jag tycker det är så bra att ni gör det här reportaget, så att fler förstår vad en servicehund gör och att man inte får störa den, då tappar den fokus på mig.
Minna betraktas i dag som ett ”hjälpmedel” av försäkringskassan. Tillbaka inne i värmen i lägenheten igen visar Emma vad hon kan hjälpa henne med praktiskt – tömma tvättmaskinen eller hämta saker som exempelvis mobiltelefonen eller medicinerna som ligger i en låda i sovrummet. Hon tänder och släcker lyset, bär ut soppåsen, plockar upp sådant som Emma tappar, hjälper henne att dra av sockarna eller ta av tröjan och hjälper till att bädda.
– Ber jag henne söka rätt på mobiltelefonen så letar hon igenom hela lägenheten. Det enda stället hon inte kommer åt är om den är på hatthyllan i hallen eller i min jackficka, säger Emma.
Hon beskriver frustrationen hon kan känna då hon tappar saker gång på gång, men hur Minna ändå mitt i allt sprider glädje:
– När jag exempelvis tappat nycklarna för femte gången, så är Minna lika glad då hon får plocka upp dem igen.
Men Minna är också till stor hjälp då Emma får kraftiga smärtor till följd av sin sjukdom.
– Ibland hamnar jag i ett tillstånd då jag får så ont att jag bara blir sittande och tittar rakt fram, jag är inte kontaktbar. Då är Minna där och slickar och buffar. Hon får mig att flytta fokuset från smärtan till henne istället.
Ibland blir Emma yr av smärtan och måste lägga sig ner. Då är Minna också där – lägger sig snett ovanpå henne, slickar, tröstar och luktar och bedömer när hennes matte är okej igen.
– Men det är ingenting vi har övat på, utan något hon gör ändå, säger Emma och stryker eftertänksamt på den lurviga pälsen:
– Att skaffa henne är helt klart det bästa beslut jag tagit.