Det är en strålande varm sommardag och många njuter av ledighet, men för Pasha Barzengiy är det fullt upp.
– Vi har stängt på julafton, juldagen och så på långfredag, så det blir tre dagar per år (skratt). Någon dag till försöker jag vara ledig, men semester, nej.
Han beskriver sig själv som en rastlös person som måste ha något att göra hela tiden:
– Sedan är jag perfektionist också, jag får inte misslyckas.
För Öjebyborna är han känd som "Pasha på Pitstop" – väl förknippad med restaurangen han drivit i 15 år. Här serveras pizza och grillmat, men också svensk husmanskost och mat influerad från hans eget hemland. Och så satsar man på kolgrillat. Många av kunderna är stammisar, men folk kommer från när och fjärran för att äta där.
Vid entrén finns bilder på honom och skådespelaren Mikael Persbrandt:
– Han var här uppe på en filminspelning och kom förbi och åt sallad och fisk, han var jättetrevlig.
Det var kriget som gjorde att Pasha fick fly från Kurdistan i norra Irak till Sverige. Föräldrarna ville att han skulle "hålla sig undan" i tre månader.
– Jag kom hit den 17 december 1997, först hamnade jag i Upplands Väsby, sedan i Boden. Då tänkte jag att: "Oj, vad mycket snö och vad kallt det är, här blir det svårt att överleva".
Efter tre månader ville han åka hem och ringde sin pappa:
– Men då sa han att: "Vänta ett tag till bara". När han sedan ringde mig efter sex månader, då ville jag inte alls åka tillbaka. Nu har jag bott här i 22 år.
Hans plan var att fortsätta studera juridik för att bli advokat.
– Men jag klarade inte av det utan det fick bli en treårig kockutbildning istället, säger Pasha som sedan jobbade på olika restauranger när han såg en rörelse i Öjebyn som var till salu.
– Jag tog över Pitstop den 22 april 2004, men det var katastrof i början, stället hade dåligt rykte och folk ville inte ens komma in. Vi hade 13 glas, 13 gafflar och 13 knivar och de räckte gott och väl. Efter sex månader var jag redo att ge upp, men tänkte att: "Jag kämpar på ett tag till". Jag litade på mig själv.
Vändningen kom när de började köra ut mat till kunderna.
– I dag kör vi inte ut mat längre, utan folk kommer hit istället.Vi har 300 glas, 300 gafflar och 300 knivar.
Med på hela resan med restaurangen har hans sambo Åsa varit.
– Jag jobbade som pizzabagare i Älvsbyn och hon kom in och beställde mat, vi började prata och jag tyckte hon var snygg. Då blev det kärlek.
Uppväxten i Kurdistan beskriver han som "jättebra", hans pappa var en känd skådespelare, hans mamma hemmafru som studerade på kvällarna. Även Pasha medverkade i två kortare filmer och hade också drömmar om gå i pappans fotspår.
Längtar du tillbaka?
– Nej, mitt liv är här nu. Sedan är trafiken där fruktansvärd och så värmen. Sist vi var där och hälsade på var det 50 plusgrader och jag gick runt med en blöt handduk på huvudet. Jag har försökt få mina föräldrar att komma hit, men dom vill inte för kylan.
Vill dom fortfarande att du ska komma hem?
– Ja, dom kan inte förstå vad jag gör här uppe. Att jag driver en restaurang, det tycker dom är jättekonstigt. Ibland tänker jag själv också att: "Vad gör jag här?" Men jag ångrar ingenting, utan är stolt över mitt liv. Sedan blev min syster advokat. Det är jättebra, då slipper jag.
Förväntar du dig att dina barn ska ta över efter dig?
– Nej, aldrig i livet. Amina ska bli advokat och Adam ska bli fotbollspelare eller hockeyspelare.