Anna Adermalm var tonåring när hon träffade sin farbror Micke Adermalm första gången. Han kom till en begravning i sällskap av två fångvaktare, eftersom han avtjänade ett fängelsestraff vid tidpunkten.
– Det var ju lite spännande minns jag. Sedan hörde jag inget om honom på sjutton år och tänkte väl att han satt inne. En dag skickade mamma en länk till ett tv-inslag om hemlösa och att det var kallt i Stockholm. Där stod Micke och frös och berättade hur det kändes att ha kallbrand. Det gjorde ont i mig. Så ska ju ingen behöva ha det!
Det är nu två och ett halvt år sedan Anna tog kontakt med sin farbror.
– Jag är ju gammal punkare och har hängt med folk som är lite utanför samhället. Jag har aldrig känt mig rädd för hemlösa eller missbrukare, för när man lär känna dem så upptäcker man att de är som vem som helst. De har bara haft lite mer otur. Så jag åkte ner för att träffa Micke. Och han var så himla gullig!, säger Anna.
Själv bor Anna tillsammans med sin sambo och ett gäng djur i en stor snickarglad trävilla i Öjebyn.
– Micke har varit här några gånger, men det har inte alltid varit lätt. Det är tur att vi inte bor i lägenhet med massa grannar runt omkring, det är ändå en gammal narkoman som varit hemlös i mer än trettio år vi snackar om. En gång smet han ut på julafton och polisen kom tillbaka med honom en halvtimme innan Kalle Anka. Det är nog topp tre av de värsta jularna, men nu får man ju skratta åt det, säger Anna.
Som längst har Micke bott hos Anna och hennes sambo i tre månader.
– Han städade och rensade och gjorde fint, men tillslut klättrade han på väggarna. Det blev för tråkigt i Öjebyn, så han tog tåget till Stockholm. Där är det mer action.
En gång när Micke kom till Piteå berättar Anna att hon varit riktigt orolig för honom.
– Jag var på riktigt rädd att han skulle dö. Jag tänkte att kommunen skulle hjälpa mig, men upptäckte att det finns väldigt lite resurser till att hjälpa gamla narkomaner. Det var en stor besvikelse, för då hade Micke det riktigt tufft.
Medan engelska bulldoggen Majlis hoppar upp i kökssoffan för att titta ut genom fönstret berättar Anna att hon till slut fick ge upp sina försök att få Micke drogfri.
– I dag kan jag tycka att jag var naiv från början, nu har jag fått mer skinn på näsan. Ett tag pratade jag med frivården om att han skulle avtjäna ett straff genom att bo här med fotboja, men sedan kom både jag och Micke fram till att det inte skulle gå. Han är ju som en trotsig 14-åring och jag vill inte vakta honom.
Micke själv säger att livet känns extra tufft nu när det börjar bli kallare ute, och att han behöver all hjälp han kan få.
– Jag har varit hemlös i mer än trettio år i ett svep. Det är ingenting jag önskar någon annan människa, framtiden känns tung. Speciellt sedan min livskamrat dog i mina armar. Vi levde tillsammans som hemlösa i sexton år och delade allt, sov på toaletter och i bilar. Jag saknar henne. Jag har ju min dotter också, men just nu sitter hon frihetsberövad, säger Micke.
I P4-dokumentären ”Min hemlösa farbror” av Gerhard Stenlund berättar Micke lite om sin barndom.
– En natt spårade det ut totalt. Morsan blev misshandlad och det slutade med poliser och allt möjligt.
Micke säger att han var 13 år när han tog sin bror och gick iväg. Han minns att han samlade tomburkar för att kunna köpa två paket cigaretter, som han gav till sin mamma när han hälsade på henne på sjukhuset.
Att brorsdottern Anna är en viktig person i hans liv är det ingen tvekan om.
– Hon är en positiv virvelvind som det bara lyser om. Hon kommer med full energi och glädje, säger han i radiodokumentären.
I dag håller Anna och Micke telefonkontakt (när Micke har någon telefon) och Anna åker ner till Stockholm då och då.
– Då kollar jag att han sköter sig – och det gör han ju aldrig! skrattar Anna och fortsätter: Jag kan inte vara en moralkärring och säga att han inte får droga. Det hjälper inte. I stället hänger jag med Micke och hans polare. Vi har jättetrevligt tillsammans. Man märker att många av dem har ungefär samma historia med en trasig barndom och missbruk.
När de umgås i Stockholm brukar Anna smuggla in sin farbror på hotellet där hon bor, så att han får duscha, äta och sova ut.
– Därför hade jag inte riktigt förstått hur han får kämpa för att hitta en sovplats. Att det ofta blir bråk om en plats i tunnelbanan, i ett soprum eller på en offentlig toalett. Det var först när jag såg ett utkast av dokumentären som jag förstod det, och det känns tufft.
När det kör ihop sig för Micke ringer han ofta Anna för att be om hjälp.
– Det är klart att jag är medberoende och även om jag inte kan curla honom hur mycket som helst hjälper jag till med det som går.
En sak som ofta ställer till problem är att Micke blir av med legitimation och bankkort.
– Utan bankkortet kommer han inte åt sin sjukpension, och utan leg kan han inte göra ett nytt bankkort. För att det ska funka måste jag åka ner och legitimera honom. Det kan ta flera veckor att få till ett sådant möte och den framförhållningen funkar inte riktigt när man är hemlös. Ibland önskar jag att han hade ett mikrochip med sitt id inopererat i kroppen, säger Anna.
– Min situation är jävlig, man är så utsatt i livet på gatan och det kan inte bli mer kaos. Utan adress är man ingenting och man behöver leg och kort till allt. När jag inte får någonstans att bo slår man hela tiden bort benen på mig, säger Micke.
En sak som har underlättat tillvaron är att Micke godkänt Anna som vårdkontakt. Därmed kan hon kolla hur det är med honom när någon av hans kompisar hör av sig och berättar att han åkt iväg med ambulans.
– Hemlösa är väldigt utsatta och Micke råkar ut för saker hela tiden. Jag tror alltid att det hänt något när det ringer ett okänt nummer. Men Micke verkar ha nio liv, peppar, peppar.
En annan inrättning som Anna gjort Micke sällskap till är Ersta Pelarbacken, en vårdcentral för hemlösa.
På Ersta diakonis hemsida säger Olof Molander, som jobbar som psykolog på vårdcentralen:
– Människor som lever i hemlöshet är en av de grupper i samhället som har allra sämst fysisk och psykisk hälsa. Att leva som hemlös innebär en kaotisk tillvaro, med hög grad av stress. Det är lite som att leva i krig.
Eftersom många av deras patienter har svårt att passa bokade tider bedriver de i stället en drop in-verksamhet.
En gång när Anna följde Micke till Medborgarplatsen, där föreningen Gatans vänner ställer upp soppkök på söndagar, träffade de en fotograf.
– Han höll på med ett projekt och testade att leva som hemlös. När vi träffade honom hade han inte sovit på flera dygn och Micke ville direkt hjälpa honom.
På så vis kom Micke att bli en del av serien ”36 dagar på gatan”, där fotografen Christoffer Hjalmarsson bestämmer sig för att försöka leva som hemlös under trettiosex dagar på gatan. Utan pengar, sovplats och utan sitt vanliga nätverk ger han sig ut i ett vintrigt Stockholm för att leva sida vid sida med personer som av olika anledningar är hemlösa.
– Samtidigt som jag levde som hemlös hoppades jag få lära känna människor som lever i social utsatthet och få höra deras historier. I efterhand känner jag mig ödmjuk inför deras berättelser. De är fantastiska individer som lever ett hårt liv där sömnlöshet och kyla är ren tortyr. Jag hoppas kunna bidra till att göra bilden av hemlösa mer komplex, säger Christoffer.
Mötet med Micke fick stor betydelse.
– Micke hjälpte mig när jag inte hade sovit på nästan sex dygn. Han är en charmig farbror med stark karaktär och otroligt intressanta åsikter. Han tog hand om mig och det uppskattar jag enormt, säger Christoffer.
En av sakerna han tagit med sig från veckorna som hemlös är gemenskapen och hjälpsamheten.
– Trots att de själva kämpar för att få ett mål mat delade de med sig så fort de hade möjlighet. Efteråt har vi varit ute och käkat tillsammans. Det känns bra att kunna bjuda tillbaka, även om det bara hjälper i stunden.
I förlängningen hoppas Christoffer att dokumentärserien i sex delar gör att människor engagerar sig ännu mer.
– Generellt är många duktiga på att belysa social utsatthet, men jag vill se ett större tryck på politikerna. Att man på nationell nivå lyfter frågan. Ingen ska behöva leva som Micke och hans kompisar gör.
Även Micke hoppas att tv-serien ska förändra något i grunden, även om hans förhoppningar inte är speciellt stora.
– Jag hoppas att serien ger ett vettigt budskap och att man tänker efter om mänskliga rättigheter, va. Där finns det mycket att göra i vårt land, säger han.
När tv-serien har premiär den 4 december kommer Anna att sitta redo med skämskudden nära till hands.
– Det kommer säkert att vara både roligt och jobbigt. Det viktigaste är att någon berättar om deras situation, eftersom de hemlösa själva inte kan visa hur deras vardag ser ut. För ett tag sedan skrev någon i en Facebook-grupp att man borde förbjuda uteliggare och missbrukare i stan, så att barnen skulle slippa se dem. Jag blir så förbannad när jag tänker på det. Man kan ju inte utestänga människor för att det är obekvämt att se dem! I stället borde man kanske prata mer om alla människors lika värde.
Anna hoppas att dokumentärserien leder till något bra.
– I alla fall att man tänker till nästa gång man går förbi en person som på något sätt lever i social utsatthet. Det är ju faktiskt en människa som sitter där.