Publiken fick bland annat höra låten Gorgeous som Axel framförde på Melodifestivalen i våras.
Psykiatrins vecka pågår och på onsdagen fick åhörarna i ett fullsatt Storstrand höra Axel Schylströms gripande historia. Han berättade naket och utelämnande om olyckan som var ytterst nära att ta hans liv. Han var 19 år och livet lekte, men när han klev upp på ett stillastående tåg i hemstaden Norrköping fick han 16 000 volt genom kroppen som orsakade tredje gradens brännskador på stora delar av hans kropp.
– Det var som en stor explosion där jag flög ner på rälsen och förlorade medvetandet. När jag vaknade upp såg jag en stjärnhimmel och en civilklädd polis som pratade med mig. Jag opererades akut hela natten och låg sedan i koma i en vecka där jag svävade mellan liv och död. Sedan vaknade jag upp till vad som skulle förändra mitt liv, säger Axel Schylström.
Han spenderade ett år på sjukhuset och opererades 50 gånger.
Storstrand var fullsatt när åhörarna togs med på Axels unika livsresa. De fick ta del av lärdomar och erfarenheter från hans långa rehabilitering och hans liv som en av Sveriges värst brännskadade personer någonsin.
Den kortärmade t-shirten skyler inte hans ärrade armar. Huden på halsen och ansiktets vänstra sida är deformerat av brännskador.
– Jag hade så fruktansvärt ont. Men jag hade ett solklart mål – jag skulle tillbaka till fotbollsplanen. Jag kunde rullas in till en operation och vara glad, för efter den skulle jag vara ännu närmare målet. Men när såren läkte ihop började ärren komma fram och när jag fick se mitt ansikte tänkte jag "hur ska jag nånsin få en flickvän", säger han.
Axel Schylström pratade om utseendekomplex, psykisk ohälsa och vikten av att lära sig vara modig.
Numera gömmer han inte sina ärr, han visar dem istället, men så har det inte alltid varit. När faran för hans liv efter otaliga bakslag var över, började en annan kamp – den inre. Den kampen fick honom att må så dåligt att han inte ville leva längre.
– Plötsligt rann allt ifrån mig. Negativa tankar spred sig som ett virus i kroppen, säger Axel Schylström.
Föreläsningen varvades med bilder och intima sångnummer.
En ihärdig sjukgymnast som såg mörkret trots Axels glada humör, satte hans vilja på hårda prov.
– 457 dagar senare stod jag mot alla odds på fotbollsplanen igen, säger han och fortsätter:
– Det tuffaste var egentligen att kliva ut från sjukhuset, jag kände mig som ett monster med mina ärr och gömde mig hemma tills jag bestämde mig för att vara modig. Jag gick till Ica och var där tio minuter, folk stirrade. När jag kom hem storgrät jag flera timmar. Men jag gick ändå dit igen och ökade tiden.
Till slut vågade Axel till och med ta av sig luvan på huvtröjan.
– Jag tröttnade på att ärren drog ner mig och blev kompis med dem och min spegelbild. Skönhet sitter i hur vi ser på oss själva, säger Axel Schylström.