Det var så här Linus Lindkvist forsade fram med sin crossare den 29 maj ifjol när han "turligt" nog körde omkull och bröt nyckelbenet.
Bara den vänstra armen är brukbar när Linus Lindkvist häller upp nybryggt kaffe i en stor gul porslinsmugg märkt ”Norrland”.
Den högra armen sitter fastnaglad i mitella, och bara värktabletter håller smärtorna borta efter ingreppet nyligen då en titanplatta opererades in under huden för att ge nyckelbensbrottet stadga.
– Äntligen blev det gjort. Jag har väntat länge på operationen, rastlös och extremt trött på att vara sjukskriven
Men å andra sidan lever Linus Lindkvist. Och utan kraschen med crossen, och nyckelbensbrottet i det högra axelpartiet hade utgången kunnat bli betydligt mera sorgesam.
Det var lördag förmiddag den 29 maj ifjol som Linus och kompisen Kalle hade sökt sig till motorstadion på Haraholmen för att köra motocross på grusade banor med snäva kurvor och höga hopp.
Linus styrde med vant handgrepp sin KTM 250 CC, men i en kurva gick det bokstavligen åt skogen.
– Det var väl ingen svårare krasch, utan jag körde omkull, föll, tappade andan och kände att det gjorde lite ont i axeln.
Linus gjorde ett försök att lyfta upp crossaren – men axelpartiet vek sig bakåt av ansträngningen.
– Då upptäckte jag att nyckelbenet pekade rakt ut under tröjan. Jag kunde ta med handen runt benet, säger han.
På sjukhuset i Piteå, uppkopplad i alla möjliga slangar men med humöret mobiliserat för kamp.
Kompisen Kalles pappa hade precis anlänt till Haraholmen och fixade med transport upp till akuten.
– Det var corona-kaos och lång väntetid på lasarettet, och jag kunde knappt röra mig när jag till slut rullades in på en sal. Via röntgen konstaterades förutom nyckelbensbrottet även blödningar i levern och mjälten.
En ambulans ordnade snabb transport till intensiven på Sunderby sjukhus.
– Jag hade fruktansvärt ont, var uppkopplad i alla möjliga slangar och fick konstant morfin dygnet runt i närmare fyra dagar.
– Jag propsade på operation men läkarna ville avvakta. Efter någon dag frågade en läkare överraskande om någon i min släkt haft cancer. Frågan kändes skum, och den kom utan närmare förklaring.
Tröjan som Linus hade på sig vid kraschen, och som klipptes upp på sjukhuset, är numer insatt bakom glas och ram i lägenheten.
När läkaren gått tog Linus fram mobilen, googlade vårdguiden 1177 och gick in på sin egen sjukjournal.
– Där stod antecknat att man misstänkte en konstig åkomma, HCC, hepatocellulärt carcinom, en typ av cancer. Initialt kände jag mig rätt nollställd, ingen chock direkt, utan mera beredd på kamp om det nu skulle vara så illa.
Linus Lindkvist blev utskriven från sjukhuset utan närmare förklaring kring HCC-spåret.
Han utrustades med mitella för självläkning av nyckelbensfrakturen under en beräknad tidsrymd av tio veckor hemmavid.
Parallellt förbereddes han för regelbundna återkommande sjukhusbesök i Sunderbyn och Umeå för blod-, benmärgs- och vävnadsprover.
Med nyopererat nyckelben och höger arm insatt i mitella får Linus Lindkvist röra sig försiktigt när han är ute på promenad.
– Två månader senare var jag i Luleå med en polare och kollade på bilar en fredag när telefonen ringde. Det var en läkare från Umeå som skulle meddela svaren på alla prover som hade skickats till England. ”Du har blodcancer”, sade han. ”Oj, kommer jag att dö då?”, frågade jag. ”Det kan jag inte svara på”, förklarade läkaren och meddelade att en sköterska skulle ringa mig veckan därpå.
Veckan därpå fick Linus veta att hans blodcancer var både långt gången, elakartad och aggressiv; i stadie fyra på en skala där stadie fem klassificeras som obotlig.
Man hade upptäckt flera tumörer spridda i bålen, den största upp till femton centimeter lång.
Linus Lindkvist, 23.
Direkt därpå, tisdagen den tredje augusti, var Linus Lindkvist på plats vid hematologen i Sunderbyn för att påbörja en tuff akut behandling med cellgifter.
– Redan efter två behandlingar började jag tappa delar av håret. Då tog jag bort allting med rakapparaten, säger han.
Det mesta av cellgiftsbehandlingen kom Linus att sköta själv hemma i lägenheten.
– Jag tog en spruta i magen i stort sett varenda dag i tre månader. Det var en pärs. Jag blev totalt slut, fick liksom extrem träningsvärk och kände mig plågsamt bakis alltjämt.
Än så länge är det rött ljus för skoterkörning.
Efter halva behandlingen skvallrade ny röntgen om en gynnsam utveckling. Tumörerna krympte, värdena överlag gick åt rätt håll.
En månad efter den sista avslutande sprutan, följt av ytterligare ny röntgen, gavs besked om att ”allt såg bra ut”. Den akuta överhängande livsfaran ansågs överspelad. Återbesöken planerades att ske med allt större mellanrum. Det bedömdes inte heller finnas någon förhöjd risk för återfall.
– Ett otroligt skönt besked. Tala om ödets nyck att ett knäckt nyckelben sannolikt räddade mitt liv. Om inte cancern hejdats där och då, hade jag sannolikt inte klarat mig, konstaterar Linus.
– Nyckelbensbrottet har däremot varit en ständig plåga. Det har inte läkt bra. På grund av risk för infektioner och komplikationer ville man inte operera tidigare, men alldeles nyligen blev det gjort och nu lever hoppet om att bli fullt återställd.
Det är så här Linus är van att färdas med sin snöskoter, friåkning i tillåten men svår terräng.
– Jag längtar kolossalt att få börja köra snöskoter igen, mitt största fritidsintresse efter motocrossen. Jag längtar upp till Vuoggatjålme, mot norska gränsen, där vi har ett eget fritidsboende, släktingar med campingrörelse och där jag tillbringat mängder av ledig tid från unga år.
Linus Lindkvist längtar också tillbaka till en arbetsför vardag som han ser skymta från i april när sjukskrivningsperioden är över.
Han är utbildad svetsare, en syssla han praktiserat runt om i Sverige under flera år, men på senare tid har han konverterat till maskinförare på ett mobilt krossverk för BRB Kross räkning.
– Det har varit en hel del uppdrag knutna till bland annat vindkraftssatsningen i Markbygden, berättar han.
Med nyopererat nyckelben och höger arm insatt i mitella får Linus Lindkvist röra sig försiktigt när han är ute på promenad.
Den ofrivilliga resan med brutet nyckelben, kampen mot blodcancer och en näst intill årslång sjukskrivningsperiod klassar Linus Lindkvist idag som både lärorik och utvecklande.
– Jag har lärt mig mycket om mig själv, lärt mig bemästra svårigheter, att tänka positivt, se möjligheter istället för motigheter. Redan från första stund laddade jag psyket med motivation för att vinna kampen.
– Motsatsen, att fokusera på allt tråkigt som kan hända, det riskerar bara att utveckla ångest och ibland rent påhittad rädsla. Det kan lätt bli självdestruktivt, och det gagnar inte tillfrisknandet.
Linus har kvar röntgenbilderna på de synliga skelettskadorna.
– Jag har hunnit plöja massor av böcker och poddar med personlig utveckling som en röd tråd. Otroligt givande. Jag pluggar också digital marknadsföring och har en plan och en dröm om att starta ett företag inom den nischen i framtiden.
Men innan dess ska Linus Lindkvist hinna bli fullt frisk, körduglig vid det mobila krossverket och så småningom kapabel att styra både en snöskoter och crossare.