Hanna Vesterberg, hennes sambo och deras lilla dotter hade lämnat huvudstaden för att återvända till Piteå.
De hade köpt hus och skulle få sitt andra barn.
– När jag blev mamma första gången fick jag en förlossningsdepression och i efterhand kände jag att jag hade missat så mycket av min dotters första tid. Med flytten och huset och ett nytt barn på väg tyckte jag att jag fått en ny chans, säger Hanna.
Kaffebryggaren gurglar och postbilen passerar utanför köksfönstret.
.
Nattsvart
Men nystarten kom av sig och allt förvandlades till kaos.
Med ett spädbarn och ett barn på drygt två år gick Hanna in i ytterligare en förlossningsdepression.
– Det blev riktigt nattsvart. Jag kunde verkligen inte kliva upp ur sängen, jag låg bara och grät och kunde inte ta hand om mina barn. Jag skulle vara föräldraledig, men behövde hela tiden någon annan vuxen som barnvaktade mig.
Hanna säger att när hon tittar på bilder från den tiden minns hon knappt någonting.
– Jag känner verkligen en stor sorg för att jag missat bebistiden, med båda mina barn.
Efter en tid började Hanna fly hemmet även fysiskt.
– Jag åkte tillbaka till Stockholm, till mitt gamla liv. Jag kunde vara borta länge, upp till två veckor åt gången och Elsa var bara någon månad då. Själv trodde jag på allvar att jag skulle dö om jag inte åkte. Jag kände mig fången i mitt eget liv, men att jag åkte ifrån mitt spädbarn är svårt att rättfärdiga och jag skadade många under den tiden.
.
På allvar
Efter en tid ringde Hanna till vuxenpsyk, som tog allvarligt på hennes problem.
– Det var inte svårt att ta den kontakten. Det som var svårt var att erkänna för mig själv hur jag mådde. Det som skulle bli så bra blev så fruktansvärt. Min lilla familj for illa och min och min sambos familjer blev också indragna eftersom jag hade misslyckats igen, kapitalt den här gången.
Hanna fick snabbt hjälp.
Det var i samband med det hon fick sin diagnos.
– Jag hade aldrig ens nuddat vid tanken att jag kunde ha bipolär sjukdom. Men jag fick med mig journalanteckningar från när jag gick i samtalsterapi som tonåring och med bipolärglasögonen på blev det så tydligt för mig att jag alltid har varit upp eller ner. När jag kom hem och berättade för min sambo blev han inte alls förvånad, det bekräftade något som han på något sätt alltid vetat.
.
Stor sorg
Men att acceptera diagnosen har inte varit enkelt.
– Jag har alltid sett mig som en intensiv person. Jag har varit en elva på en tiogradig skala. Jag har varit den högpresterande duktiga flickan – som har haft depressioner ibland. Det har varit svårt att acceptera att den fartfyllda delen av mig kanske inte är min personlighet, utan en del av min sjukdom, säger Hanna.
Inför medicineringen funderade hon mycket kring just det.
– Det har varit en stor sorg att tappa den delen av mig. Att saker och ting går fort, att brinna för ämnen, att vara intensiv och söka kickar är ett trevligt tillstånd att vara i. Medicineringen sker på bekostnad av det och jag har undrat – vem blir kvar?
.
Hur beskriver du dig själv i dag?
– Nu när jag har hittat en kombination av psykofarmaka som fungerar passar jag in i samhället och är balanserad. För det är ju så att efter en intensiv uppåtperiod kommer oundvikligt en krasch. Nu har jag ett stabilt liv med en fungerande vardag, men det blir lite som mellanmjölk och jag har tappat mycket av det som jag trodde var min personlighet. Sedan finns det ju en del biverkningar också.
Hanna säger att hon saknar den personen som kunde vara så hög på livet.
– Visst sörjer jag kreativiteten och ruscherna, men lika mycket saknar jag inte när pendeln slog över åt andra hållet. Utan tvekan väljer jag den medicinerade jag, det gör minst skada på mig själv och för andra i min närhet. I dag har jag ett bra arbetsliv, hus och familj. Det är inget som skriker psykisk sjukdom, säger hon.
.
Inget konstigt
I samband med tv-serien "Mina två liv" av journalisten Ann Heberlein om att ha bipolär sjukdom gjorde Hanna en statusuppdatering på Facebook där hon själv skrev om diagnosen.
– Det är viktigt att vi pratar om psykiska sjukdomar, det borde inte vara något konstigt med det. Jag har en sjukdom och en medicinering som fungerar, på samma sätt som en diabetiker tar insulin. Det är inget jag känner att jag har redovisningsplikt för, till exempel inför en arbetsgivare, men jag tvekar inte heller att berätta om ämnet kommer upp.
Hanna resonerar också kring att man ofta pratar om psykisk sjukdom i termer av "att vara".
– Jag har bipolär sjukdom, jag är inte bipolär. På samma sätt har man struma, man är inte struma.
.
Tror du att du kommer att bli bemött annorlunda,
nu när du berättat om din sjukdom?
– På jobbet vet de flesta. Allmänt kan folk säkert tro saker, men när man träffar mig ser man en person som tar hand om sitt hus och hämtar på förskolan som vilken annan människa som helst.
.
Hur har relationen till dina barn påverkats?
– Visst har det tärt på familjen att jag åkte ifrån dem, att jag inte ville eller kunde vara med dem. Men för mig blev krocken mellan världarna, mitt intensiva kicksökande jag kontra livet som stannade av med hus och småbarn, för stor för mig. När jag inte fanns hemma var barnens pappa med dem, så de har varit trygga. Men det tar tid att läka relationen till mina barn. Det har inte varit enkelt och jag har fått kämpa.
.
Och till din sambo?
– Det har satt spår och återigen – allt tar tid. Men han är verkligen en fantastisk person. Vår familj blev inte som de lyckliga på bilderna, men vi skapar vår egen vardag och nu har vi varit ihop i nio år och känner varandra väldigt bra. Jag har aldrig varit suicidal och har inte självmedicinerat, men min sjukdom har inskränkt på mitt liv och på relationen både till mig själv och min sambo.
.
Vad har du lärt dig efter att du fick diagnosen?
– Det räcker inte enbart med medicinering, utan det krävs självkännedom för att bemästra sjukdomen så jag har verkligen lärt känna mig själv. Det har varit som en skoluppgift i att vara Hanna. När går jag upp i varv och vad beror det på? När mår jag dåligt? Vad händer om jag följer känslorna? Det handlar om att lära sig leva med sjukdomen.
Hanna jobbar som lönekonsult och trivs med ett städat skrivbord och ordning och reda bland papper och pärmar.
– Annars blir det kaos i mitt huvud. Hemma är det svårare att hålla ordning med två små barn i huset. Tidigare har jag varit superpedant. Jag städade med tops och handdukarna var tvungna hänga på ett speciellt sätt, annars bröt jag ihop. Ett städat yttre var nödvändigt när det var kaos inuti. Det har jag också varit tvungen att lära mig, att jag inte mår bättre om jag börjar organisera i kartonger sent på kvällen och att det är okej med smulor under matbordet. Men jag kämpar med det.
.
Vad skulle det värsta vara?
– Att jag inte skulle kunna medicinera längre och hamna i kaos igen. En annan sak skulle vara att bli dömd för att jag har bipolär sjukdom, så att jag inte skulle få en anställning för att jag har en historia av psykisk sjukdom.
Sedan finns det en ärftlighet i bipolär sjukdom.
– Jag visste inte att jag hade sjukdomen innan jag fick mina barn, så det aktiva beslutet att eventuellt inte bli mamma har jag aldrig stått inför. Men jag bär med mig vetskapen och kommer kanske att vara mer känslig för signaler än många andra.