Vid fönstret med utsikt mot kyrkan, på andra våningen i den röda timringen, sitter Helen Lundberg med en kopp hemkokt blåbärsglögg i händerna. På ett blommigt porslinsfat på den röda julduken ligger lussekatter och anisbröd fint upplagda. Levande ljus förstärker julstämningen i den lilla kammaren som för bara en månad sedan blev hennes.
Den känsla som Helen fick när hon öppnade den halvsneda trädörren till kyrkstugerummet kan nog bäst beskrivas som kärlek vid första ögonkastet. Där stod en vitmålad träsoffa, ett skåp, ett köksbord och fyra små stolar. Alltsammans byggt för att passa det lilla rummet på tolv kvadratmeter.
– Jag fick behålla alla möbler bortsett från köksbordet. Så det mesta är i original. Jag har möblerat om och tagit hit lite pynt. Men jag vill ha det ungefär som det varit. Jag gillar gamla saker, särskilt porslin, säger Helen och lyfter upp den blåblommiga kaffekoppen och vrider på den.
Hit till kyrkstugan tänker Helen komma för att koppla av, pyssla, läsa böcker och dricka kaffe. Hon ser fram emot sommaren då hon hoppas på liv och rörelse. Helen ser sin kyrkstuga som en liten sommarstuga, men utan måsten som gräsklippning och snöskottning.
– Jag vill bjuda hit familjen och vänner men får ju vänta med det till det blir säkert att träffas igen.
Sitt intresse för gamla saker tänker hon odla, både i sin kammare men kanske också utanför.
– Det finns några här som har frågat om jag vill vara med och sälja loppissaker i samband med andra evenemang. Det verkar kul så det kan jag nog vara med på. Jag är så glad över att få förvalta det här. Det är som en skatt jag fått, säger Helen och tittar ut genom fönstret.
Det var på de smala gatorna mellan husen som det började – vägen mot en egen kyrkstuga.
– Jag har vänner som har kyrkstuga här sedan några år. Jag har hälsat på dem några gånger och gillar att vara här. Att jag verkligen bestämde mig för att försöka skaffa en egen stuga hände en sensommarnatt i augusti. Vi promenerade runt här bland gränderna. Det var en magisk kväll och jag kände bara att här vill jag också ha något eget.
För några veckor sedan fick vännerna höra talas om en dam som skulle sälja sin kammare. Helen tog kontakt med henne och någon dag senare skrev hon på köpekontraktet.
– Hon är så rar. Om det bara går ska jag bjuda hit henne på kaffe i sommar.