Om lagen följdes skulle modern och den eventuelle fadern stämmas inför tinget och dömas till böter. På flera håll lät man dock bli att lagföra föräldrarna framförallt för att fadern därmed inte skulle bli känd. Om fadern blev känd kunde det antecknas i domboken och sedan bli en arvsrättslig fråga. För att han ”plägat olovligt köttsligt umgänge till den påföljd att kvinnan blivit havande och sedan ett levande barn framfött”.
I flera fall har det visat sig att barnafadern varit gift på annat håll och många gånger utnyttjat sitt tjänstefolk. Hade Öhman haft styrka nog att bevisa sin partners eventuella otrohet hade han blivit registrerad i kyrkböckerna som far till ett utomäktenskapligt barn.
Johanna Kristina Öhman var en av många kvinnor som vid den här tiden riskerade att få sitt barn antecknat som ”oäkta” i födelseboken, vilket betydde att endast modens namn antecknades. 1917 försvann uttrycket “oäkta” ur svenska lagtexter.
De barnen var mycket utsatta och hade inte samma rättigheter och möjligheter i samhället som barn till gifta föräldrar
Öhman var anställd hos patron Carl Anton Hedqvist i Öjebyn och var 31 år när hon fick all anledning fundera på sin situation och hur hon skulle bete sig. Detta när hon konstaterades vara gravid och därmed förstod att hon skulle hamna i en utsatt situation.
Skam, fattigdom och den omöjliga ekvationen att ensam försörja ett barn låg oftast bakom att modern ibland förkortade sitt barns liv. Samhället erbjöd ingen barnomsorg och fäderna kunde relativt enkelt komma undan försörjningsansvaret.
Det förekom även att föräldrar dödade sina nyfödda barn i lönndom för att undkomma straff och skam.
Ibland flyttade ogifta kvinnor till annan ort för att föda sitt barn där, för att sedan placeras i barnhem. Det fanns även kvinnor, så kallade änglamakerskor, som mot betalning tog hand om nyfödda som fosterbarn och mot betalning vanvårdade dem till döds.
Det hände att kvinnor gjorde olagliga aborter på sig själva. Att skrapa av fosfor från tändstickor och äta var en av de metoder som användes för att framkalla missfall. Men många blev sjuka av fosfor eller dog själva när de försökte framkalla en abort.
Enligt vad som framkommit beskrevs Johanna Kristina Öhman som en älsklig och vänlig person och uppges efter födseln ha dödat barnet, en flicka, ”i blygsel över sitt felsteg”.
När barnet skulle födas fanns en sjuksköterska och en kvinna anställd hos patron Hedqvist hos henne, då värkarna satte igång. Bägge avlägsnade sig för en stund för att invänta barnmorskan. Under den korta stund Öhman sedan var ensam, och under vilken flickan föddes, hann hon döda den nyfödda.
”Barnet mördat av modern vid födseln” lät kyrkoherde Gustaf Höijer i Öjebyn anteckna i kyrkboken.
Det blev rättsligt efterspel och tingsrätten dömde Öhman till fem års straffarbete.
Tre år senare kom ett besked från regeringen att hon skulle förskonas från vidare straffarbete.
Sina fortsatta år levde Johanna Kristina Öhman i Stockholm, där hon var verksam som kokerska. Hon dog ogift år 1931.