När PT träffade Ingemar Bergdahl på Evidensia, tidigare Djurkliniken i Öjebyn, så är det samma energifyllda person vi möter som det alltid varit. För trots att han fyllt pensionär finns passionen kvar för arbetet, likaså glimten i ögat.
Berättelserna från de över 40 åren som veterinär är otaliga och hamnar ofta på sidospår – där en ny, dock inte mindre intressant, berättelse utanför djurvärlden tar vid.
Dilemma
När vi kommer in på berättelser kring hans veterinära gärning, hamnar vi på den etiska biten. Som veterinär måste man bedöma hur djuret mår, vilket kan vara nog så svårt. Men när kvinnan från Malmfälten anlände med sin sjuka hund, fanns inga tvivel för Ingemar Bergdahl.
– Den var elva år och hade grön starr i ena ögat. Det gör fruktansvärt ont. När jag undersökte hunden såg jag att även det andra ögat var drabbat. Hunden såg ingenting.
Av etiska skäl ville han avliva hunden men ägaren vägrade. Alternativet var att operera bort bägge ögonen, vilket också gjordes.
– Problemet var egentligen vad andra människor skulle säga och tycka om att hunden inte hade några ögon. Hunden lider inte nämnvärt av att vara blind, den här hunden var redan blind.
Efter ingreppet blev hunden "som ny", fick han höra senare.
Utbränd
Som ögonspecialist har han verkat över hela länet och mer därtill. Livet har till största delen bestått av jobb och åter jobb – och han har trivts varenda dag. Men en period blev det för mycket med 24 anställda, för mycket ansvar och skötsel av det administrativa. Han var aldrig ledig.
– Jag gick i väggen 2001. Föll ihop när jag satt med papprena en kväll – plötsligt låg jag på golvet. Kröp till sängen där jag ringde sonen som bad mig kolla pulsen – den var normal så det var inte hjärtat.
Besöket på akuten resulterade i tre månaders sjukskrivning.
– Efter en tid skulle jag prova ögonlysa en patient och tog cykeln mot kliniken. När jag närmade mig fick jag så svår ångest att jag inte kunde förmå mig att vika in, utan cyklade vidare mot OK där jag köpte en glass. Det var kallt ute men jag satte mig på en bänk och åt glassen. Till slut tog jag mig ändå dit och klarade av att ögonlysa hunden. Det var en viktig milstolpe i tillfrisknandet.
Ohållbart
De första tre åren efter veterinärhögskolan jobbade Ingemar Bergdahl som distriktsveterinär i Haparanda innan det blev Piteå. Det blev så småningom nybygge på Bonäset i Öjebyn där han startade smådjurskliniken hemma på gården. Det har hänt mycket i branschen sedan han började som veterinär 1972. Ingemars klinik blev den första i länet med röntgenutrustning för djur.
Efter några år blev det dock ohållbart med djurägare som svängde in på gården och ville ha hjälp i tid och otid. 1988 planerades därför ett nybygge på Heden efter Älvsbyvägen. Det var i den vevan som Ingemar Bergdahl fick allergiska symtom.
– Ögonen rann och jag blev snuvig. Vad ska jag göra med mitt liv om jag blivit hundallergisk, frågade jag mig.
Med stor vånda gjorde han pricktestet som skulle avgöra framtiden.
– Sköterskan blev så nervös i väntan på provsvaret att hon var tvungen gå ut från rummet, skrattar Bergdahl.
Han var dock inte allergisk mot djur, det visade sig istället vara mögel i huset som sedan sanerades.
När Djurkliniken vid Älvsbyvägen så småningom blev trångbodd landade verksamheten där den är nu – i gamla "Jonssons järn". Dit kommer Ingemar och jobbar med ögonpatienter två–tre dagar i månaden.
– Jag bor i ett paradis hemma i Armasjärvi, men det är roligt att komma hit, träffa arbetskamrater och patienter då och då.
Vad har du upplevt svårast i yrket?
– När äldre människor tvingas avliva sin sista hund. En del mister det enda de har.
Kan man tala med djur?
– Inte tala med dem, men läsa dem. Om jag någonsin haft något halmstrå av tro på att tala med djur, så försvann det när en "djurpratare" i tv sade att hunden berättat att den ville äta ekologiskt foder.