Zack Lundberg baxar undan bommarna och leder ut sexåriga ponnyn Acke ur hagen.
Det krasar under kängor och hovar när de går över gårdsplanen mot stallet.
Zack har höstlov och kan tillbringa hela dagarna här, på sin favoritplats på jorden.
Det är en av de sista dagarna innan snön faller och solen lindar bleka milda strålar kring ekipaget, nästan så att de lyser där de går.
När stalldörren öppnas möter glad musik ur en radio.
– Hästarna gillar musik, speciellt pop, säger Zack och plockar fram ryktborsten för att göra Acke klar.
I dag är han första hästen av tre som ska tränas.
Här, i stallet som ligger innanför den ståtliga björkallén i Öjebyn, håller Acke, Heysel och Appi varandra sällskap.
Och Zack har huvudansvaret för dem, med god hjälp av sin familj.
Medan han fokuserar på sin ponny tar Zacks mamma Zarah Lundberg upp stallkatten Dollar i famnen och sätter sig i en fåtölj.
Det är så Zack vill ha det.
Han vill ta hand om hästarna själv och är helst ensam i stallet.
Trots att de fått flera förfrågningar om att hyra ut boxplatser, har familjen konsekvent sagt nej.
Det här är Zacks och hans hästars plats.
Att det blev just hästar och hoppning är egentligen hans mormors förtjänst.
– Vi har ett stort idrottsengagemang i familjen och Zack testade flera olika sporter, men det var inget som riktigt passade och då ville vi inte tvinga honom. Men sedan var det Zacks mormor som sa att han är så fin med djur och det väckte en tanke. Första gången vi var i stallet ville han inte åka hem och då kände vi att vi var något på spåret.
Det har gått fyra år sedan det stallbesöket.
Sedan dess har intresset utvecklats till full kärlek, framför allt för hoppningen, och för ett och ett halvt år sedan fick Zack en elittränare i form av Micke Schultz.
Eftersom han bor i Enköping håller de mestadels kontakt via telefon.
Meddelanden på Facebook och mms – men mest av allt via filmade rid- och hoppsekvenser, så att tränaren kan se att träningen följer planeringen trots avståndet.
Förutom spänningen med hopptävlingar och gemenskapen med hästarna, som Zack alltid håller högt både i tal och skrift, är stallet en frizon.
Och hans tinnitus-dissonans blir mildare här.
Zack är aktiv på Facebook – det var han som fick tränaren Micke Schultz att skaffa en profil – och skriver om träningspass, lägger ut hästbilder och håller kontakt med andra som han träffat på tävlingar.
Han framhåller alltjämt hästarnas goda sidor, och när han mejlar avslutar han alltid med ”hälsar Zack och hästarna med”.
En hel del film tar mamma Zarah också upp för att Zack ska kunna analysera hemma.
I stallet passerar Zack väggen med säsongens rosetter. Det är dags att byta om inför en lektion på Hällan, fem minuters ritt härifrån.
Åt andra hållet ligger Piteå Ridklubb, tio minuter bort på hästryggen.
Enskilt, men hästcentralt.
Till Hällan ska han två gånger i dag, först för att träna dressyr för Olivia Marklund och senare för hoppträning inomhus med Linda Marklund.
I hagen gnäggar de andra hästarna.
Rök ur mularna och höstlöven dröjer sig kvar på träden när Zack skrittar genom allén.
Planen han rider på en stund senare är täckt av fibersand med små filtbitar iblandande. Den kommer från Tyskland och ger bra dämpning under Ackes hovar.
”Jättebra. Räta på dig, en klapp på halsen!”
Olivia Marklund följer hans arbete på hästryggen med sekunduppmärksamhet.
”Lätt, lätt i handen, känn efter noga, det är ingen brådska.”
Tiden rinner iväg och blandas samman med koncentration och en häst och en ryttare som alltmer hittar linjerna.
För Zack är det aldrig något problem att prioritera hästarna.
– Jag måste vara här varje dag, men jag tycker alltid att det är kul och klagar aldrig. Helgerna är bäst, för då kan jag åka hit tidigt och får mer tid. På vardagarna åker jag direkt efter skolan, läxorna gör jag innan jag går och lägger mig.
En dag i veckan är det vilodag, då får Zack inte åka hit, trots att han vill.
– I början kändes det som om vi var i stallet tjugofyra timmar om dygnet, nu har vi hjälp av en skötare, men fortfarande kör vi hit sex gånger om dagen så visst är det som ett andra jobbskift, säger Zarah om hur familjelivet ser ut.
Att resa bort är svårt.
– Men vi har valt det här och det är inte tiden som gör det tufft utan snarare ekonomin. Vi gör vad vi kan, bland annat genom att söka sponsorer och det får lov att gå, så länge Zack vill.
Zack stryker bort Ackes lugg och visar tränset med ett döskalle-pannband på. I sadelkammaren hänger ett schabrak med nitar.
Han har fått anstränga sig för att hitta detaljer han gillar.
– Vad jag vet är jag den enda killen i Norrbotten som håller på med ridning. I södra Sverige finns det fler, men det är ändå inte så många. Jag tror det skulle bli roligare med fler killar och önskar verkligen att fler ska upptäcka hur kul och spännande det är.
På en tävling hörde Zack i högtalarna att en kille skulle hoppa och sprang naturligtvis dit för att titta.
– Han var riktigt duktig och jag såg på honom att han var snäll. Nu är jag och Ingemar bra kompisar och ibland åker vi tåg till varandra.
Men det är svårt att hitta tillfällen att umgås, hästarna kräver tid och fysisk närvaro.
Zack har kvalificerat sig för ponny-SM och nästa helg är det dags för inomhushoppningen i Grevagården, en mil söder om Skövde.
I helgen är det genrep på hemmaplan med tränarna Micke Schultz och Tomas Brandt från Tyskland och på måndag leder han in hästarna Black Welvet och Heysel i transporten.
Familjen stallar upp i Sundsvall och fortsätter sedan till Enköping där de finslipar formen inför mästerskapstävlingarna som börjar på fredag.
– Jag slår ur underläge, men känner mig så trygg. Hästarna vet vad som gäller och jag ska kriga. Vi ska göra allt vi kan och hoppas att vi ger dem en match. Jag känner mig taggad och vi är så bra förberedda, hästarna har verkligen utvecklats med mig, säger Zack.
I Öjebyn hämtar han nästa häst ur hagen och med rytmiska rörelser påbörjar han förberedelserna inför nästa ridpass.
Att kvalificera sig för de svenska mästerskapen är en vinst i sig, men helgen som kommer har också en skugga över sig.
– Jag har vuxit ur hästarna och det känns i mitt hjärta, det är lite sorgligt eftersom det är vår sista tävling ihop. Därför blir det extra viktigt att visa vad vi kan och ha roligt tillsammans. Jag hoppas att vi kan avsluta det bra, säger han.