Ett 40-tal personer hade sökt sig till Gotis i Öjebyn på onsdagskvällen för att lyssna på hennes föredrag "Om uppväxten i ett missbrukarhem". Grunden är hennes självbiografiska bok "Kärleksbarnet" och uppföljaren "Hungerflickan" samt en rad krönikor i ämnet.
Hillevi Wahl säger att hon egentligen hade stängt dörren till sin kaotiska uppväxt, men när hon gifte sig och fick egna barn kom minnena tillbaka och hon började skriva om det.
Ett längtanshål
- Jag tror nog att mina föräldrar älskade mig, men de var själva så upptagna av sina egna infernon.
Hennes föräldrar drack och särskilt mamman spårade långsamt ut i misär. Pappan drack också och var upptagen med att fylla sitt "längtanshål". Hon säger så, Hillevi Wahl, "längtanshål".
Är det inte alkohol som rinner ner i hålet så är det mat, droger eller något annat. Ungefär som det där citatet "Summan av lasterna är konstant".
Skakande berättelse
- Om man saknar redskap att möta livet när det svider och värker är det lätt att ta till något som dövar för stunden, säger hon och berättar om hur hon som liten drömde om att ha en "normal mamma".
- För barn som växer upp med vuxna som missbrukar är det som att befinna sig i ett krigstillstånd. Jag var konstant stressad och på min vakt. Jag låg vaken på nätterna av fruktan för att något allvarligt skulle hända.
Det är naturligtvis en skakande berättelse och trots att åren har gått så blir Hillevi Wahl rörd av sin egen berättelse. Det är lätt att förstå. Kanske handlar det om ett livslångt läkande.
Samma kick
I tonåren hamnade Hillevi Wahl själv i missbruk, men för henne var det maten. Hon åt och åt och när hon fick tips om att kräkas upp allt hon åt så gjorde hon det.
- Jag hade fruktansvärd ångest. Min lägenhet såg ut som en knarkarkvart. Skillnaden var att det låg matemballage överallt. Det är ett annat missbruk, men samma kick.
Men Hillevi Wahl hade turen att få hjälp. Hon behövde bekräftelse och någon som trodde på henne.
- Jag förstod att jag inte var någon dålig människa. Att jag inte hade något att skämmas för.
Som elefanter
Hillevi Wahl pratar om vikten av att goda vuxna ser barnet och vågar bry sig om. Hon trycker på att det finns hopp, att det finns hjälp, om än det är så oändligt många som skulle behöva bli sedda.
- Jag brukar tänka på elefanterna. När en unge hotas av rovdjur ställer sig de vuxna i en ring runt.
Vi skulle nog alla kunna vara lite elefant emellanåt.