Det började med att Anna Renberg var förkyld till och från i flera månader. Hon fick blåmärken som aldrig försvann, hon kände sig trött och var allmänt hängig. På sjukhusen hon sökte hjälp på sades det bero på brist på vitaminet B12. Hon fick sedan halsfluss och upptäckte att hon blivit skinnflådd på fingrarna.
På eftermiddagen fredagen den 26 juni 2009 fick Anna Renberg det samtal som kom att förändra hennes liv.
Chockande besked
På plats på Sunderby sjukhus fick hon diagnos: Akut myeloisk leukemi.
- Jag fick en sten i magen. Jag blev chockad och har egentligen inte förstått det än, att jag varit så sjuk som jag har varit, säger Anna Renberg.
Anna plockar fram ett fotoalbum som dokumenterar hennes tid på sjukhusen. Hon pekar på ett foto där hon ligger i respirator under den period hon var som sjukast. Där har hon tappat allt sitt hår på huvudet, sina ögonbryn och ögonfransar.
Det är svårt att tro att det är samma person som sitter vid köksbordet i dag och berättar. Anna är glad och ler ofta. Hon har välsminkade bryn och fransar och hennes naturligt lockiga, axellånga, svarta hår har hon plattat väl med plattång. Men hennes fräkniga kinder avslöjar att det är samma person som syns på bilden.
- Jag vet inte, det är ju jag, det ser man på fräknarna och ögonen, men det är som obehagligt.
Minns inte
Cellgiftsbehandlingen gick över förväntan och Anna mådde bättre än förväntat. Men hennes sjukdomsbild förvärrades när hon fick lunginflammation efter sin tredje cellgiftsbehandling.
- Jag hade 160 i puls och jag tog 60 andetag i minuten, då valde jag själv att läggas i respirator.
Den tiden är ingenting hon minns.
- Jag sa till min sambo Peter "kan du hämta pappa, nu orkar jag inget mer", sen minns jag inget, berättar hon.
I tio veckor låg Anna nedsövd i respirator.
- Den jobbigaste perioden var när jag vaknade upp efter tio veckor, det hinner hända mycket på den tiden.
Fast hon tänker mer på sina anhöriga som fick genomleva den långa perioden då hon själv låg nedsövd.
- När jag vaknade igen trodde jag att det hade gått en dag. Det känns overkligt att jag hade varit borta i tio veckor.
Sjukdomsbilden försvårades när Anna var tvungen att behandlas med hjälp av en konstgjord lunga, en så kallad Ecmo-maskin.
Problematiken steg ytterligare när hon dessutom var tvungen att resa till Tyskland för behandlingen då det inte fanns några tillgängliga maskiner i Sverige. När planet lyfte fick Anna en stroke.
- Läkarna sa att det var en ganska liten blödning, men jag tappade talet delvis, blev försvagad på högersidan och hade svårigheter att skriva.
Viktiga ärr
Sjukdomen har lämnat kvar flera ärr som minne.
- Här gick blodet ut, säger hon samtidigt som hon visar ett ärr på sin högra sida av halsen. Ut i en maskin för att syresättas och sedan tillbaka i en slang i låret där hon har flera ärr.
Ärren är viktiga och samtidigt som hon är missnöjd med några av dem så är de ändå en del av henne.
- Jag är ju här i dag. Ärren kan jag inte göra så mycket åt, de har ändå räddat mitt liv.
Går på rehabilitering
I dag är Anna sjukskriven och hon fokuserar på rehabiliteringen för att komma tillbaka till det liv hon levde innan sjukdomen.
Tre dagar i veckan besöker hon öppenvårdsrehabiliteringen på Piteå älvdals sjukhus. Där får hon träna upp sin koordination samt den styrka hon tappat i högersidan.
- På arbetsterapin brukar de till exempel ställa dricksglaset långt åt höger för att jag ska ta glaset med högerhanden och inte med vänster som jag vant mig vid, förklarar hon.
Under sjukdomstiden började Anna vagga och gå konstigt. Efter en röntgen konstaterades att Anna inte hade någon blodtillförsel till höftlederna vilket resulterade i två höftledsoperationer där hon fått nya höftkulor i keramik.
Sista operationen gjorde hon i september i år och därför tränar hon också på att gå. Ibland kommer hon tillbaka till vaggandet av ren vana, men då blir hon påmind och tänker på hur hon ska gå.
Viktigt stöd
Anna förklarar att familjen och släkten har visat mycket stöd vilket betytt mycket för henne.
- Men jag tappade tyvärr många vänner, säger Anna och tystnar en stund.
Hon torkar sig kring ögat och tittar på sin mamma för stöd.
- Men det bevisar vilka som är ens riktiga vänner, säger hennes mamma
Anna håller med och samlar sig.
- Det är känslosamt just med vännerna, när jag var sjuk och höll på att tyna bort, då ville jag ha stöd från dem när jag kom hem.
Men som Annas mamma påpekat, stannar de riktiga vännerna kvar.
I mars förra året fick Anna genomgå en benmärgstransplantation och nu när det gått drygt två och ett halvt år sedan hon insjuknade är det första delmålet nått.
Den 25 oktober i år visade provresultaten att Anna hade noll procent egna celler i benmärgen vilket är precis det hon strävat efter.
Friskförklaras om fem år
- Men jag blir inte friskförklarad förrän det har gått fem år, förklarar hon.
Anna går fortfarande på kontroller med jämna mellanrum och hon ser positivt på framtiden.
- Jag tar dagen som den kommer och har jag överlevt det här, vad kan jag då inte överleva, säger hon.