I den lilla hyreslägenheten i Öjebyn finns redan - om än undanstoppat - en inköpt barnvagn och ett första set av babykläder.
Detta införskaffade Liza Nilsson Huhta, 23, och Peter Tigerström, 29, för drygt två år sedan då paret under en period var bosatt i Växjö.
Där var Liza med barn. Men i den sjunde graviditetsmånaden slog olyckan till.
- Jag fick missfall. Vi förlorade en flicka, Angelica. Det var en enorm sorg. Fruktansvärt tungt. Men vi fick ett starkt stöd från omgivningen, berättar Liza Nilsson Huhta.
Kurator-hjälp
Stödet personifierades inte minst av en kurator från sjukhuset i Växjö som förklarade: "Jag tar hand om allt det praktiska".
- Vi beslutade att kremera flickan och jordfästa henne i Luleå, därifrån jag kommer och där min pappa ligger begravd på Örnäsets kyrkogård, säger Liza.
- Efter ett sista avsked på ett bårhus i Växjö gjorde kuratorn vad hon lovat. Hon tog hand om allt och vi fick koncentrera oss helt på vår egen sorg, förklarar hon.
Krossade drömmar
Någon tid senare beslutade sig paret för att flytta tillbaka norrut. Packlådorna gick till Öjebyn och en lägenhet på Öjagatan.
Liza Nilsson Huhta fick jobb på Pite havsbad, Peter Tigerström tog lastbilskörkort.
Och under försommaren i år fick även paret ett efterlängtat glädjebesked. Provsvaret visade att Liza vad gravid.
Men lyckan varade i endast fem månader. Nu i höst, den femte oktober, krossades än en gång Liza och Peters drömmar om att bli föräldrar.
"Otroligt skör"
- Det går inte att beskriva hur jobbigt det har varit. Två missfall, båda långt gångna och så tätt inpå varandra, säger Peter.
- Man blir otroligt skör i sådana situationer och i stort behov av förståelse och hjälp på många plan, konstaterar Liza.
Deras dödfödda dotter skickades efter den traumatiska förlossningen på Sunderby sjukhus iväg till Umeå för obduktion. För en dryg vecka sedan fördes hon tillbaka till bårhuset i Sunderbyn.
"Hämta själva?"
Även denna gång hade Liza och Peter tagit beslut om kremering, för att begrava dottern intill sin syster och morfar på Örnäsets kyrkogård.
- Kuratorn på Sunderby sjukhus bad mig ringa bårhuset och göra upp om detaljerna runt begravningen.
Det var då upplysningen kom som chockade Liza:
- Personen på bårhuset förklarade att det behövdes en kista för kremeringen, och att vi själva kunde komma in med den. Sedan undrade han om vi hade tänkt hämta flickan och själva köra ut henne till krematoriet.
- Jag blev alldelens kall, helt ställd ... "hmm, det kan vi väl göra". Det kändes otroligt obehagligt och jag visste inte vad jag skulle svara.
Olustig känsla
Personen på bårhuset gav, enligt Liza, inga erbjudande om att mot ersättning vara behjälplig med transporten.
- "Ska ni själva hämta henne?", det var så frågan uttalades, till och med två gånger. Jag vet inte om det går till så här, eller om det finns några alternativ. Det kändes i vart fall mycket olustigt.
Några kostnadsaspekter blev aldrig diskuterade.
Samlar kraft
I efterhand har Liza utvecklat ärendet med sin sambo och sina arbetskamrater, och samsynt tagit beslut om att inte kontakta bårhuset någon fler gång.
- Istället ringde jag till kremeringen för att fråga om transporten. Där förklarade man att bårhuset inte kör ut "om ingen fler åker med", underförstått någon fler avliden.
Med dessa besked sitter i dag Liza Nilsson Huhta och Peter Tigerström hemma med sin sorg, för att samla kraft och försöka bringa klarhet i hur deras ofödda barn ska omhändertas inför kremationen.