Michaela Andreasson beskriver sin barndom som turbulent på grund av trasiga familjeförhållanden.
– Under min uppväxt såg jag destruktiva relationer, droger och dödsfall. Det hände till och med att insatsstyrkan gick in hos oss. Allt som hände gjorde att jag fick svårt att lita på människor, samtidigt som jag har varit extremt godtrogen. Det har gjort att jag har gått på nit efter nit i livet.
För att slippa bli sviken av människor omkring sig hittade Michaela tryggheten hos hästarna i stallet och hos hundarna.
– Jag blev en ensamvarg och kände att jag inte behövde någon annan. Djuren gjorde mig aldrig ledsen eller besviken.
Men när Michaela var i 15-årsåldern träffade hon en kille.
– Han var lite av en tönt och det var det jag gillade. Han var snäll och älskade också djur. Men det visade sig att han också hade en stökig bakgrund. Med tiden kom det fram att han tog anabola steroider.
.
Michaela berättar att missbruket senare kom att innefatta även amfetamin och kokain.
– Jag hade ju sett allt det där under min uppväxt, så det blev normalt för mig. Tillslut var det jag som gav honom sprutorna.
När Michaela var 17 år bestämde hon sig för att gå ner i vikt, eftersom hennes pojkvän påpekat att hon var tjock. Hon testade en drog som gjorde henne pigg, gav hjärtklappning och gjorde att hon orkade träna dubbelt så mycket.
– När jag väl börjat kunde jag inte sluta. Att ta droger när jag mådde så dåligt gjorde att allt plötsligt kändes fantastiskt. Jag glömde allt dåligt för ett tag. Det fanns inte. Det är det som gör drogerna så farliga och jag fortsatte med tyngre droger.
.
Men tonåren innehöll även ljuspunkter. Som 18-åring skaffade Michaela sin första egna hund. Hubbe var en blandning mellan cocker spaniel, labrador och setter.
– På något sätt har vi alltid haft hund i familjen. Men Hubbe var bara min. Han var helt fantastisk och har funnits med mig på hela resan.
Med Hubbe vid sin sida stannade Michaela kvar i den destruktiva relationen i tio år.
– Vi kunde hela tiden hålla uppe en fasad, vi skötte våra jobb och det var nog ingen som förstod vad som hände när dörren stängdes.
Michaela målar upp en bild av en tillvaro där hon inte umgicks med någon.
– Jag fick inte ens ha telefon eller tillgång till bilnycklarna, jag var helt avskuren från omvärlden. Min räddning var hundarna.
Det var också Hubbe som tillslut fick henne att lämna relationen.
– När han gick på hunden korsade han min gräns. Jag packade en väska och försvann ut i snöstormen.
.
Efter en tid på behandlingshem skulle Michaela börja om på nytt. Hon och hennes älskade Hubbe flyttade in i en husvagn på hennes mammas gård på Öckerö i Göteborgs skärgård.
– Mamma hade träffat en ny man och han blev som en pappa för mig. Han skulle till och med adoptera mig. Men han fick cancer och dog i fjol, så det blev aldrig av. Men han skrev under papprena och det betyder allt för mig. Pappa stöttade mig och ringde och frågade hur det gått om jag hade gjort något speciellt. Han fanns där för mig på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. I slutändan fick jag en ny chans att vara någons dotter.
.
Michaela bodde i husvagnen, tog hand om sin hund och fick jobb på en restaurang.
– Men att servera berusade människor var inte vad jag ville göra med mitt liv, så efter några år sa jag upp mig för att satsa på hundar istället.
För fyra år sedan startade Michaela Hubbes hunddagis, som ligger vid färjeläget som hör till Hälsö, Öckerö och Hönö.
Nu är hunddagiset sålt, eftersom Michaela vill ägna sig helhjärtat åt kursverksamhet och föreläsningar. Allt med anknytning till hundar.
– För mig är det läkande att föreläsa om det jag varit med om. Att kunna hjälpa andra är en del av min resa. Jag ångrar inte det jag gjort, för det har format mig till den jag är i dag, även om det innebär att jag har ett brottsregister och är dömd för bland annat grov stöld. När jag tittar tillbaka på mitt liv kan det kännas overkligt att jag hunnit med allt.
.
När Michaela säger att hundarna räddat hennes liv syftar hon framför allt på ett specifikt ögonblick.
– Det var en dag när jag kände att mitt psyke inte orkade mer. Jag bestämde mig för att inte leva längre. Men när jag tittade upp satt Hubbe och tittade på mig. Hans stora Dumboöron vickade och hans magiska ögon såg rakt in min själ. Då slog det mig. Vem ska ta hand om honom när jag är död. Det var då allt började vända.
.
I dag är Michaela gift och bor tillsammans med sin man i ett hus på Öckerö. I familjen finns också två labradorer samt en äldre blandrasdam.
– Men egentligen borde man vända på ordningen och sätta hundarna först när jag presenterar mig. Min man vet att han är nummer fyra i familjen. Hundarna går före allt och jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan dem. För mig har hundarna en läkande effekt. Även under åren när jag missbrukade satte jag hunden i första rummet. I dag har allt jag gör hunden i centrum. Jag planerar mina dagar efter dem. Vi har till och med kalas för våra hundar, visst kan man tycka att det är löjligt – men jag hade inte levt i dag om jag inte haft dem. Jag brukar säga att förut knarkade jag, nu knarkar jag hund.
.
I framtiden drömmer Michaela om att starta ett behandlingshem för missbrukare som har hund. Där ska det finnas personal för att hjälpa både människor och djur.
– För många missbrukare är hunden deras trygghet, om man kan fokusera på att göra resan tillsammans som team tror jag att det kan underlätta. Jag önskar att jag själv hade haft den möjligheten.
Den bästa stunden på dagen är morgonpromenaden på Öckerö.
– Vi kliver upp klockan fem och går trehundra meter till havet. Där släpper jag lös hundarna och strosar i bergen medan jag ser dem lunka eller springa omkring. Telefonen är på ljudlös, för jag vet att ingen försöker nå mig den tiden på dygnet och vi är alldeles ensamma. Det är det bästa jag vet.
.
Men just nu har Michaela och hennes flock lämnat sin älskade ö för att ta bilen norrut. I Piteå ska hon hålla läger och kurser tillsammans med Emma Dysholm, som driver Pite hundsim.
Den 16 maj kommer Michaela att hålla en föreläsning om att leva i ett missbruk och att ta sig ur det med hundens hjälp här i Piteå.