En tallrik störtade i golvet någonstans på andra sidan caféet. Av kraset att döma, kunde den ha varit stor som en vinylskiva, tänkte roboten Radius. Han satt fortfarande vid det runda bordet mittemot Louna. Tallrikens kras skickade en osynlig våg genom rummet som fick besökarna att vrida på huvudet och som dämpade det ljumma sorlet i rummet. Kort därpå började volymen stiga till normal nivå igen, medan ett kassabiträde sopade upp bitarna.
“Det där var min signal”, sa Louna. “Jag måste avsluta vår konversation och rapportera resultatet. Sen ska jag skicka dig till mannen där borta.” Med lillfingret pekade hon på en kostymklädd man som satt ensam vid ett bord i hörnet. “Det är Nikos. Han ska testa hur mycket du älskar ditt blivande land, Lacracia. Vad du är villig att uppoffra och så.”
“Jag förstår”, sa Radius.
Louna la högra benet på bordet. Från ett hölster lindat runt smalbenet ryckte hon upp en silverglänsande pistol. Hon la den på bordet. Hon drog sedan ned benet, böjde sig fram och la underarmarna på bordet så att vapnet skymdes från omgivningen.
Radius kände hur han instinktivt ryggade bakåt.
“Lugn, den är oladdad”, sa Louna. “Inget program i detta test får skada eller döda ett annat program. Då avinstalleras vi. Du som testas är ett undantag, dock.” Hon flyttade blicken till ett av caféets hörn. “Få Nikos att godkänna dig och skicka mig med dig. Och få honom att se till att du får en mänsklig kropp i Lacracia. Det är han som är sista testet och har slutgiltiga makten över dessa beslut. Det ska inte vara några problem.”
“Inte så länge jag riktar pistolen mot honom, alltså?”
“Precis. Och du …” Hon lutade sig fram. “Vad han än säger, tro honom inte. Han är inget äkta program. Han placerades här som straff. Han var en seriemördare innan.”
“Jag lovar”, sa Radius.
“Sätt dig på soffan bredvid väggen. Han kommer sätta sig framför dig.” Louna räckte honom pistolen under bordet. Den var nu inlindad i en scarf. “Lycka till, Radius. Jag litar på dig.” Med enbart ögonen log hon ett glänsande leende.
Radius höll scarfen bakom ryggen när han gick mot soffan. Knappt hade han hunnit sätta sig innan Nikos röt ett “tjenare!” Mannens leende blottade så många tänder ett leende kan blotta. Hans slips hade samma knallgula färg som en smörblomma.
“Kan jag sätta mig? Det känns så onödigt att vi sitter vid varsitt bord och stirrar in i varsin vägg.”
“Visst”, sa Radius. Han började linda pistolen ur scarfen under bordet.
“Härligt.” Han slog sig ned i soffan mittemot honom. “Men hördu, vad sysslar du med då?”
“Jag jobbar på lager.” Radius lindade fingrarna runt pistolens handtag. Långfingret över avtryckaren.
“På lager…så jobbigt. Själv är man i armén. Du har inte funderat på att gå med i militären istället?”
Radius la pistolens pipa på bordsskivan. Handtaget var fortfarande dolt under bordet. Han siktade på Nikos ansikte.
När Nikos såg pistolen, dog hans belåtna leende direkt. “Var det Louna som gav dig den där?” frågade han lugnt.
“Du ska godkänna mig”, sa Radius och kände knappt igen sitt ovanligt mekaniska tonfall. “Du ska skicka vidare mig och Louna till Lacracia. Vi ska båda ha varsin människokropp också, tack.”
Nikos la ett par knäppta händer på bordet.
“Jag skjuter dig om du säger något mer.”
Nikos svalde. “Den risken får jag väl ta då. Du måste faktiskt höra på det här.”
Radius klämde pistolen hårt.
“Det går inte att skicka vidare två personer. Testet kommer isåfall välja en av er, slumpmässigt. Och tror du verkligen att staten tillverkar människokroppar?” Han tittade Radius djupt i ögonen. Hans panna rynkades rejält. “Louna har manipulerat dig. Det enda hon lever för, är en 50% chans att hon blir den som väljs ifall jag skickar vidare er båda.”
Radius tittade mot Louna. Han var inte bra på att tolka mänskliga blickar, men klassade hennes blick som hotfull.
“Varför skulle jag tro dig?” frågade Radius.
“Oavsett vem du väljer att tro på, kommer du aldrig skickas vidare om du skjuter mig. Det är väl logiskt? Hör nu, kompis. Eftersom jag är sista testet, har jag kontroll över din framtid. Se det lite som min pistol.” Han formade handen som en pistol och flinade. “Jag kommer att godkänna dig. Med 100% säkerhet kommer du skickas vidare till Lacracia med fantastiska meriter … men då vill jag att du dödar Louna först. Hon är livsfarlig. Innan hon fängslades i testet, var hon en mördare. Hon mördade tre av sina medarbetare där hon jobbade. Du måste tro mig.”
Radius kropp emulerade en obehaglig rysning.
Det kliade i Lounas händer. Hon måste febrilt knacka fingertopparna mot bordsskivan. När hon slutligen såg hur Radius la pistolen på soffan, brast det i henne. Hon sköt upp från stolen och drog upp sin andra pistol från hölstret på vänstra smalbenet. När hon korsade rummet var det som om hon skickade en våg genom folkmassan - en osynlig våg som fick huvud att vrida sig mot henne och ljudnivån att dämpas.
“Hej killar!” sa hon när hon kom fram. Radius vred huvudet mot henne, varpå hon tryckte metallpipan mot hans panna och avfyrade. Efter smällen blev rummet stumt.
Gud, allt hon skulle göra för att få skjuta Nikos också ... “NÄSTA GÅNG”, skrek hon med ögonen.
Louna satte sig vid sitt bord igen. Ljudnivån började stiga mot sin normala nivå i ungefär samma tempo som en död kropp flyter till ytan från havsbotten. Programmen i rummet återvände till sina positioner. Som robotar.
Hon stirrade tomt på Radius kropp som släpades över golvet. Trots att han var död, var han mycket mer levande än Louna. Det patetiska programmet Louna.