Lyssna, förstå och värst av allt bry sig när de pratar om ensamhet och utanförskap. De bara spyr utan kontenta, försöker kräkas ut hålet i bröstet men lämnar bara mer vakuum. De vill inte ha hjälp, ropar och skriker efter det men är inte beredda att ta ett endaste steg för förändring. Vill ha piller att knapra när de skär sig, kunna säga att de inte orkar, går på antidepp och hos psykolog när det börjar närma sig provtider. De släpper ned sin mur för mig. Tror att jag besitter förmågan att laga någon som om jag skulle sitta med en hink av spackel, beredd att ta dem i min famn, hålla ihop dem från att rasa samman och laga sprickorna. Men hinken är sedan länge tom och slut. En gång i tiden brukade jag brinna för detta och jag minns tydligt första dagen här på skolan. Där stod jag med en socionomexamen på 3,5 år i handen, redo att förändra världen, glad, entusiastisk, korkad och så jävla naiv. Jag saknar det.
Hinken med spackel tömdes succesivt och min glöd slocknade i takt med att Roberts alkoholkonsumtion ökade och blåmärken började måla min kropp. Det värsta av allt är hur jag kan se mig själv i dem. Försöker undvika spegelglas då det alltid uppenbarar sig en ponduslös kvinna som passerat sina bästa år och gått över till fasen av förfall. Hon blinkar alldeles för ofta, ett fult och okontrollerbart tics. Hon ser trasig ut, precis som ungdomarna jag möter. Vilken otjänst jag gör dem egentligen? Om det redan är dåligt som ung så blir det aldrig riktigt bra. Tro mig, jag vet.
Som kvinna faller man visst för män som liknar ens far och Robert är precis lika äcklig och alko som pappa, alltså måste det stämma. Slagen mot mamma tog hårdare på mig än de som Robert ibland ger när han tar till flaskan. Blåmärken blir blåa, sedan lila, sedan gröna, gula, lite rött och sedan borta. Färgen av pappas slag sitter kvar, bilder i huvudet av mamma. Mamma som aldrig grät, mamma vars tårar hade tagit slut. Hon bara tog slagen, ingen ork att ta sig ur, ta sig vidare. Och jag förstår henne. Nu.
När jag tänker efter var det nog aldrig spackel i hinken. Snarare glittrigt pyssellim som du hittar på barnavdelningen på ÖB. Många finner det hoppingivande att komma till mig, glitterlimmet ser lovande ut med sina glättiga färger men i själva verket håller det inte för fem öre. De riktigt trasiga ungdomarna rasar bara ihop igen, får slå sig mot marken ytterligare en gång. Så omtänksamt av mig. Sedan har vi de som kommer utan ett endaste problem förutom det faktum att de måste vara inkompetenta som anser sig själva att ha det svårt. Jag penslar lite glitter på deras felfria inre för att snabbt bli av med dem. De tackar och säger att de mår bättre nu. Som uppmärksamhetssugande små iglar stoltserar de med sitt glitter likt vampyren i den där överhypade tonårsbokserien. De kallar sig själva maskrosbarn. Fan heller. Det rör sig snarare om små rosor som lärare kan stoppa i en Ikeavas på sin kateder för att sedan betrakta med en liten tår i ögonvrån – ”Om jag inte ingripit hade kanske hon eller han inte funnits idag”.
Jag vet inte ens varför jag fortsätter leva när jag så starkt beundrar modet hos dem som tagit ett beslut och gått vidare. Fått sjunka in en evig vila. Det skulle vara så lätt. Roberts gevär från älgjakten, en kula mot gommen och sedan lugn. Kanske spinna igång bilen med stängd garageport, somna för att aldrig vakna. Släppa ned brödrosten jag och Robert fick som vigselpresent i badkaret medan jag låg där. Låta strömmen söka sig genom min kropp och istället för att lysa, slockna. Det lustiga är att den första tanken som slog mig var att det vore synd att ta sönder en sådan brödrost. Mackorna blir perfekta på nivå fyra.
Men jag är för rädd och har bestämt mig för att stanna. Jag vet i alla fall med mig att jag inte är ensam om att känna såhär men ändå frågar jag mig varje dag och vars jag än är:
”Vad gör jag ens här?”