Radius var en sandfärgad robot som stod i en kö. Kön bestod av robotar. Det fanns ett dussintal av dessa köer. De ringlade sig över stadens gator och slutade på samma ställe. Radius hade ingen inbyggd autopilot, men det kändes som han utvecklat en sådan vid det här laget. Hur länge han hade stått i kö visste han inte. Han hade inte räknat hur många gånger solen gått upp respektive ned. Men framför honom började kön sicksacka sig fram till slutdestinationen: en liten, gräddfärgad och pyramidformad lokal. Det var det enda som spelade roll.
När solen börjat gå ner igen var han framme. Kön slutade vid en glasdörr som öppnades med jämna mellanrum. När dörren for upp framför Radius klev han in.
.
“Välkommen. Namn och produktionsdatum, tack.”, sa en kvinnlig röst från taket som ekade i det tomma, vita rummet.
“Radius. 1 maj 2084.”
“Beviljas. Vi tackar dig för att du deltar i vår tids ödesprojekt. Du är en ingrediens i botemedlet mot det mänskliga samhällets underbefolkningskris”, sa rösten. “Du kommer nu göra ett test. Testet avgör om du kan bli en medborgare eller ej. Vänligen ställ frågor.”
“Vad händer om jag misslyckas?”, frågade Radius.
“Testet tar 20 minuter. Vänligen gå in genom dörren. Du kan även välja att gå härifrån och återgå till ditt ursprungliga arbete.”
En dörr öppnade sig bredvid Radius. Rummet bakom dörren var ett café som var fullproppat med människor. Det var så fullt att han knappt såg väggen på andra sidan rummet.
Ljudnivån var paradoxal. Sorlet var intensivt, men mjukt. Lite som att vara på en fotbollsmatch där supportrarna mumlar lagets ramsor istället för att vråla dem, tänkte Radius.
En ung människokvinna med chokladfärgat hår och helsvarta, tighta kläder gick fram till Radius.
“Jag heter Louna. Följ mig”, sa hon med hög röst. Hennes ögon var kolsvarta och den turkosa ögonskuggan förtydligade det. Hon vände sig om och började gå mot caféets hörn. “Skynda dig. Och säg ‘jag bryr mig inte, gå iväg’ när den gamla kvinnan frågar”, ropade hon över axeln.
.
Radius hörde hennes ord men kunde inte kalibrera dem. Då bankade någon honom på ryggen. Bakom honom stod en äldre kvinna. Hennes ögon var våta och svullna.
“Jag har tappat mitt barnbarn. Hon har varit borta i ett dygn, snälla hjälp mig!” sa kvinnan och klämde hans högra hand.
Radius tittade tillbaka mot Louna. Hon satt vid ett runt bord med två stolar. Hon gav honom en svart blick och mimade tre ord: “SÄG DET NU.”
“Jag bryr mig inte. Gå iväg”, sa han till den äldre kvinnan. Hennes ansikte blev uttryckslöst. Hon släppte hans hand och gick iväg.
.
Radius satte sig hos Louna. “Varför skulle jag göra så mot kvinnan?”, frågade han henne.
Hon la armbågarna på bordet. “Du vet vad allt det här är, eller hur?”
“Min teori är att det här testet tar formen av en simulation.”
“Så är det. Kan du förstå att alla människorna här är program? De är som skådespelare som ska testa dig.”
“Ja, det förstår jag.”
“Bra.” Hon suckade. “Grattis förresten, du klarade första delen av testet. Programmet som är den där kvinnan kommer rapportera att du inte bara visade brist på empati, utan till och med vägrade att dölja det. Du hade inte kunnat få högre poäng.”
“Nu förstår jag inte”, sa Radius.
.
“Det är nu jag kommer in i bilden. Egentligen ska vi ha en diskussion om politik nu - det är andra deltestet. Men jag vill ge dig ett alternativ.” Louna kliade sig på huvudet. “Rakt på sak: Jag är ett program. Ett hologram. Jag kommer vara det tusentals gånger till, sedan stängs jag av för alltid. Så jag behöver din hjälp.”
“Hjälp hur då?” frågade Radius.
“Med att komma ut ur det här. Jag kan ju dock inte tvinga dig”, sa hon. “Då är jag lika illa som samhället du ska äntra. Samhället som kallar sig demokratiskt för att medborgarna får trycka på en knapp vart fjärde år och välja mellan en handfull eliter. Förresten, för att klara det här testet ska du visa noll intresse för politik i diskussionen vi egentligen ska ha nu. Jag lovar! Full poäng om du även visar undergivenhet för auktoritet. Är det inte vidrigt?”
Radius nickade.
“Hur som helst. Antingen tar vi oss ut, eller så väljer du att klara testet. Jag kommer i så fall avslöja rätta svaren på alla deltest, och du kommer få bli en medborgare som kanske till och med får en fin position i hierarkin. Kanske chef? Eller politiker?” Hon fnös. “Du väljer om du vill hjälpa eller inte, men skynda dig.”
.
Radius lutade sig mot stolsryggen. Världen hade gått från att stå still i flera dagar till att gå så snabbt att han inte ens hann tänka dubbelt på allt som forsade förbi. Framför honom satt en märklig människoflicka som var ett program. Det här kunde vara de sista minuterna av hans liv. Han tittade ner på sina händer som låg på bordet. Hans stålfingrar liknade klor, men de var inte alls vassa. Den vänstra handen gick inte längre att stänga helt. Lounas händer vilade på andra sidan bordet. De var nästan hälften så stora som hans egna, och helt felfria. Även om hon var ett program var hon mycket verkligare än han själv.
“Kommer det vara svårt?”, frågade han henne.
“Nej, vi fixar det. Jag bjuder på fika som tack.”
“Jag kan inte äta.”
“Okej. Vad sägs om att jag gör dig till en människa, då?”
Orden sköt genom Radius alla kretsar. Han ryckte till. “Hur då?”
“Genom programmet. Som tack, efteråt. Det är lätt. Kan jag ta det som ett ja?”
Radius tvekade. Sedan nickade han.
“Grymt”, sa hon. “Vi kommer aldrig vara slavar igen, Radius.” Louna log brett.
Fortsättning följer ...