Marie såg mig i ögonen, sedan ned på koppen med varm choklad. ”Drick den nu”, sa hennes blick. Jag omfamnade koppen med fingrarna. Blodet som flöt genom mina fingrar värmdes. Det uppvärmda blodet fortsatte sedan genom mina kalla ådror, vilket fick mig att rysa.
”Lova att inte bli arg. Jag kan inte hjälpa hur jag betedde mig på den klassfesten”, sa Marie med sin lite hesa röst.
<< Här hittar du första delen av Pluto >>
”Visst, jag ska inte bli arg. Det är fint att du vill berätta.”
Marie lät en tystnad lägga sig mellan oss. För att få tystnaden att kännas mer naturlig, tryckte jag koppen mot munnen. Den varma, söta vätskan dödade kylan i mina läppar.
”Du drack inte en droppe den kvällen, trots att folk ville få i dig allt möjligt”, började Marie. ”Men jag hittade dig på toaletten, liggandes på mage. Jag vred upp ditt huvud - inga sår. Jag knöt armarna runt dig bakifrån och höll upp dig i min famn. Försökte få dig att säga någonting. Det var då du började ljuga.” Marie plockade upp min kopp och började smutta ur den. Jag måste ha gett henne en förvirrad blick för hon log varmt mot mig. ”Ja, du började bete dig mycket… annorlunda. Men jag gillade det. Det första du sa var ’det var inte jag’.
’Vad menar du?’ frågade jag dig.
’Det var inte jag’, sa du igen.
Det kändes inte som jag skulle lyckas lista ut vad du pratade om, så jag låtsades att jag redan visste. ’Vem gjorde det?’ frågade jag. Inget svar. Då frågade jag var han gjorde dig illa. Du gav mig en irriterad blick. Det var som om du redan hade svarat på mina frågor. Första halvan av konversationen hade liksom redan ägt rum i ditt huvud, tror jag.”
.
Marie hade teskeden som en cigarett mellan läpparna medan hon pratade. Kassörskan tände kaminen i restaurangens närmsta hörn. Elden knäppte och sprakade som en motor. Pluto fylldes av en söt doft av brinnande ved. Medan hon berättade om denna obehagliga händelse, log hon tydligt. På ett nästan hånfullt sätt. Det kändes obekvämt att sitta där med henne.
”Vad hände sen då?” frågade jag när det kändes som hon varit tyst i en hel minut.
”Jag bytte taktik. Jag funderade ut något smart att säga. ’Jag har varit med om samma sak’, ljög jag. Sedan började jag berätta om hur jag blivit våldtagen. Jag minns inte exakt vad jag sa, men jag sa att det var min pappa som gjorde det när jag var 12. Helt påhittat, förstås. Du såg medlidande på mig när jag berättade det. Du var för svag för att krama mig, men du sjönk djupare in i min famn, som för att trösta mig. Du var så fin.” Maries panna rynkades lätt. “Sedan försökte jag vara en smula inspirerande, så jag sa följande:
’Jag vet att du har ont, Lia. Men det kommer faktiskt gå över snabbare än du tror. Det du behöver göra nu, är att vila, och jag behöver få veta om du är skadad någonstans.’
’Jag har blåmärken över hela benen. Och jag har ett stort sår på axeln, och...’ Din röst bröts.
’Jag förstår’, sa jag. ‘Jag kommer ta hand om allt det där, Lia. Slappna bara av.’ Sedan hade du pratat färdigt för ett tag.”
.
”Marie”, sa jag. ”Varför tror du att jag ljög?”
”Lugn, jag kommer till det. Du somnade i min famn, och vi satt där i kanske en timme. När det blev tyst utanför toan, bar jag dig till sängen i sovrummet bredvid. Jag tog av dig dina kläder. Din hy var ren och blek. Helt utan skråmor.”
”Men varför betyder det att jag ljög?” frågade jag. ”Jag kanske bara yrade.”
”Enligt mig mig har lögner ett syfte. Det var tydligt att du försökte få mig att ta hand om dig. Spelar ingen roll om du inte var vid medvetande.” Marie tog ut skeden ur munnen. Hon drack ur koppen igen. ”Jag höll om dig bakifrån. Du kramade mina armar och pep ett ”tack”. Sedan sa du ’jag tycker så mycket om dig, Marie’. Jag svarade att jag tyckte om dig med. Du log. Kommer du ihåg det, Lia?”
.
Maries blick darrade. Leendet satt kvar, men såg mer ansträngt ut nu. Nej, jag hade inget minne av detta. Ljög hon? Om hon ljugit för mig inne på toan, kunde hon väl ljuga nu också. Det var frustrerande. Det fanns ett enkelt sätt att få reda på om hon ljög.
“Jag kommer faktiskt ihåg det”, ljög jag.
Maries ögon sken upp.
“Jag minns att du kramade mig bakifrån. Det kittlade i hela kroppen på ett hypnotiskt sätt, till slut var tvungen att säga hur jag kände för dig.”
“Jag blir glad över att höra det, Lia.”
Jag greppade tag i koppen som nu stod så nära Marie att den nästan snuddade vid hennes mage. Jag hällde i mig den lilla, mörkbruna skvätten som fanns kvar. “Men jag minns också att vi inte slutade där. Visst?”
Marie såg osäkert på mig. “Det stämmer”, sa hon lugnt.
“Vi fortsatte. Eller … Du fortsatte. Och jag lät det pågå. Länge.”
Maries huvud gjorde en enda nickning, så försiktig att den knappt syntes.
“Jag gillade det”, sa jag.
“Jag med.”
.
“Marie, varför berättade du allt detta?”
“Det kändes rätt. Det som hände dig den kvällen måste ha satt sig inuti dig. Dessutom …” Hon svalde. “Jag vet inte om det var sant, det du sa när jag höll om dig i sängen … eller om det som hände efteråt var … uppskattat. Så jag ville ta reda på det, innan vi skiljdes för alltid.”
“Tack.”
“Om det faktiskt var sant, så ska du veta att min buss går om en halvtimme.”
Jag log. “Jag följer gärna med dig hem, om det är vad du menar.”
Men det var min sista lögn till Marie. En timme senare satt vi på samma buss. Jag ansträngde mig för att hålla mig vaken. När hon somnat, huvudet mot rutan, hoppade jag av i Missoula. Jag steg ut i den fuktiga, djupblå natten som låg över den lilla staden. Och insåg att jag var ren. Utan illamående. Utan skuldkänslor över att ha lämnat min pojkvän. Utan lögnaren Marie.