Bussen körde uppför en brant grusväg som cirkulerade ett berg. Jag satt längst bak och ville kräkas, men inte av åksjuka.
Efter att ha ljugit till min pojkvän, som jag nu aldrig skulle se igen, hade jag hamnat här. Bortsett från busschauffören var jag ensam i bussen. Björkskogen utanför fönstret drunknade i ett blått mörker. Dessa tre faktum, och alltså inte den skumpiga bussturen, orsakade mitt illamående.
Bussen saktade in och skulle stanna vid en liten restaurang vid vägen. Jag kunde ha misstagit den för en vanlig stuga om det inte vore för den stora, röda neonskylten som stavade “PLUTO”. Belysningen innanför fönstrena gav iväg ett honungsfärgat sken. De hade förmodligen inte öppet vid midnatt, men kanske var någon där inne. Om jag hoppade av bussen skulle jag behöva vänta länge på nästa. Jag skulle anlända sent till namnuppropet på universitetet imorgon. Jag tvekade, men slängde sedan väskan över axeln och stegade ut ur bussen.
.
Pluto var tillverkat av gyllenbruna timmerstockar. Inuti var det tomt på folk, så när som på en en kvinna bakom disken och en flicka vid ett bord. Rummet hade fler bokhyllor än bord, och liknade därför mer ett bibliotek än en restaurang. Jag satte mig vid ett bord och betraktade den andra besökaren. Hon var en blond flicka i min ålder, med svarta, pösiga byxor och en marinblå polotröja. När vi fick ögonkontakt, insåg jag att flickan var Marie, som gått i min klass de senaste tre åren. När hon i sin tur kände igen mig, vinkade hon.
Synen av Marie som satt med korsade ben i ett timmerhus, fick mig att rycka till. Jag hade en nästan identisk bild lagrad i minnet. Jag hade bara pratat med henne en gång och innan, och det var i det minnet.
.
En otyglad klassfest i någons stuga för två år sedan. Jag fick blackout. När jag vaknade var jag naken. Marie, som var fullt påklädd, låg och höll om mig bakifrån. När hon märkte att jag var vaken, gick hon ut ur rummet.
När jag själv gick ut ur rummet, enbart inlindad i ett täcke, satt hon i köket med benen i kors. Jag plågades av ett illamående som liknade det från bussturen. Jag satte mig ned och vi inledde en planlös konversation. Mitt i konversationen kokade hon mig en kopp varm choklad. Den lugnade mig. Vår konversation tog därefter en djupare bana. Hon sa att hon stannat över natten för att hon var rädd att jag var alkoholförgiftad. När jag ville veta varför jag vaknat naken och varför hon inte ringt ambulans, gav hon korta och oklara svar. “Dina kläder var förstörda” och “jag visste inte hur man skulle göra”. Efter jag hoppat på bussen hemåt, talade vi aldrig igen.
.
Jag tänkte på hur astronomiskt små oddsen var för att vi två träffades i denna restaurang. Ville universum säga mig något? Om jag ignorerade detta, skulle jag ångra det hela livet.
“Hej Marie” sa jag och satte mig mittemot henne.
“Hej”, sa hon mjukt. “Vad gör du här?” Hon log, och leendet förstärktes av hennes körsbärsfärgade läppstift.
“Jag ska till Montana University, men först övernattar jag i en stuga på berget. Jag tänkte ju egentligen ta ett sabbatsår, men igår fick jag ett ryck. Jag hoppade på en buss i sista sekunden, så här är jag!”
“Jaha, okej.” Hon log igen.
Samtalet fastnade direkt. Jag sa det första jag kom på:
“Det är konstigt att första gången vi pratar med varandra efter tre år är här, på ett berg.”
“Ja, eller hur …” sa Marie och såg ut som hon funderade över det. “Och ändå har vi hamnat tillsammans i många grupparbeten. Men ärligt talat, jag hatar att kallprata. Att folk måste låta munnen gå för att bli bekväma. Så inget personligt.”
“Jag hatar att man ska hitta det mest inlindade sättet att säga saker på”, fortsatte hon. “Om man möter en vän på stan och pratar om vädret, så är det ju inte för att den personen får en att vilja prata om vädret.”
Jag nickade.
“Det man egentligen vill säga i den situationen är ‘jag vill att vi ska fortsätta att vara vänner, så pass goda vänner att vi börjar konversera när vi stöter på varandra på stan’. Tänk vad skönt om man bara sa det istället för att påbörja en tom diskussion om vädret.”
.
Jag var tvungen att dra på munnen. Jag förväntade mig inte att Marie tänkte i dessa banor. I skolan hade hon bara uttryckt sin åsikt när hon var tvungen att hålla argumenterande tal. (Osammanhängande tal utan tes.) När jag nu hörde Marie tala, kändes det inte som det var hon som talade. Som om hennes ord egentligen strömmades till henne från en satellit i rymden.
Samtalet dog igen. Jag ville blåsa igång det, men nu hade jag prestationsångest. Jag ville inte kallprata.
“Varför är du här då?” frågade jag slutligen.
En paus.
“För jag är hungrig och vill äta. Vill du beställa något?”
“Nej, varför är du här på riktigt? Vi är mitt ute i ingenstans”, sa jag och försökte fånga hennes blick.
Hon gnagde lite på sin egen läpp. “Det angår inte dig.”
.
Kassörskan kom och la en kopp varm choklad framför mig och mumlade “varsågod”. Jag tittade på koppen, sedan på Marie. Det här börjar bli obehagligt, tänkte jag. Och Marie verkade se vad jag tänkte.
“Déjà vu?”, viskade hon.
“Marie, varför gör du det här? Varför har du följt efter mig?”
Frågan fick henne faktiskt att se lite bekymrad ut. “Jag gillar dig, Lia. Och jag vet att du gillar mig med.”
”Hur då?”
”Det finns stunder då personer alltid säger vad de egentligen vill, utan att paketera det.”
“Som när man är alkoholförgiftad?”
“Ja, möjligen. Men du var inte alkoholförgiftad”, sa hon lugnt. “Jag tänkte att du kanske ville veta vad som egentligen hände i stugan den natten.”