Jag kör i ett litet kvartersområde. Min slitna mercedes färdas 20 km/h över hastighetsgränsen. Med små fotrörelser försöker jag balansera farten så att visaren i hastighetsmätaren ligger och vilar perfekt intill 80-markören. Bilen mullrar dovt. Utanför är det blekt. Den asfalterade vägen framför mig och de små, mestadels röda husen som omsluter den tvättas av det tjocka regnskynket. Vägens mångfacetterade skimmer får den att likna fiskfjäll.
.
Inuti mig fodras en obehaglig, ilande känsla. Den sitter i blodet och pumpas runt snabbare än jag kan andas. Mitt enda mål är att få bort den. Överallt jag tittar ser jag verktyg för detta ändamål. Jag ser mig själv hänga från en lyktstolpe. Jag ser mig själv ligga framför bilen på vägen. Att drunkna sägs vara det mest fridfulla sättet att dö. Det är därför inte en slump att jag är på väg mot kajen som gränsar till havet.
En svag, välbekant röst harklar sig från passagerarsätet. Jag tillåter min blick att snabbt undersöka personen bredvid mig. Det är Alvina. Hon har ett stort hål i ansiktet.
En rysning skjuter genom kroppen och jag för blicken tillbaka till vägen. Men hålet i hennes ansikte är fastbränt framför mina ögon. Hålet sitter mitt i ansiktet och sträcker sig genom hela huvudet. Dess inre väggar pryds av en kolmörk, hårdnad substans. Runt hålet är det som om hennes ansikte gröpts ur. En blodfylld krater har bildats, som sträcker sig över ögonen, näsan och munnen.
”Vad gör du här!” utropar jag instinktivt.
Alvina suckar. ”Jag vill bara prata.”
.
I ögonvrån ser jag det förstörda ansiktet. Jag märker också att hon har på sig en ljusgrön klänning. Under den har hon himmelsblå jeans.
”Jag vill få veta varför du gjorde det, och jag vill be dig om en sak.”
Jag svarar inte. Den uppsvällda molnmassan rör sig fort över himlen, som om någon häller havregrynsgröt på jorden och låter det rinna över himlakupolen. Det öppna ansiktet stirrar på mig från sidan.
”Kan du ta bort hålet? Snälla, jag kan inte andas. Jag kan inte se något.” Hon börjar riva med fingrarna i hålet i hålet. Det låter som hon krafsar i sand.
”Jag har redan förklarat det här”, säger jag. “Jag gjorde det för att du manipulerade mig. Du ville förstöra mitt liv”, säger jag.
”Nej. Du gjorde det för att du hatar mig, och för att du är sjuk. Du har problem.” Hon gnuggar naglarna allt hårdare mot hålets inre väggar. ”Men jag orkar inte bry mig längre. Nu är det som det är. Men jag vill att du tar bort hålet från mitt ansikte. Jag kan inte fortsätta annars, jag kommer aldrig ta mig vidare.” Hon lägger handen i knät och tar ett djupt andetag. ”Jag kommer i vilket fall som helst inte låta dig åka ner i havet annars, det vet du. Jag kommer följa dig överallt. Förstöra ett liv du inte kan avsluta själv.”
.
Jag slår på bilradion. På P2 spelas klassisk musik. Stråkar som hugger i luften. Det känns som om regnet slår i takt till musiken.
“Titta på mig”, säger hon.
Jag vrider på huvudet och stirrar rakt in i hålet. När jag väl börjat stirra, bestämmer jag mig för att fortsätta. Bilen fortsätter att köra rakt fram i hög hastighet. Musiken på radion når sitt klimax och tystnar. En fyllig applåd börjar växa fram ur tystnaden.
“Det enda du behöver göra är att ta dig till mitt sista minne och rädda mig”, säger hon. Applåderna fortsätter svälla. De överröstar snart bilens muller. De är snart så öronbedövande att jag vill hålla för öronen, men jag vägrar. Hålet i Alvinas ansikte stirrar på mig och blir till en gapande käft. Hon kommer sluka mig hel, tänker jag.
Utanför fönstret börjar världen blekna, tills den är kritvit. Mina ögon brinner nästan upp, men jag kan inte blunda. När allt jag ser är vitt, lyckas jag stänga ögonen.
När jag öppnar ögonen har bilen stannat. Jag sitter i baksätet. Framme i passagerarsätet sitter Alvina. Hennes ansikte syns i backspegeln och jag ser att det inte längre är ihåligt. Hon är fin. Världen utanför fönstret välsignas av middagssolen. Vi befinner oss på en skogsväg i en granskog.
Så fort jag förstår var vi befinner oss, vrider jag bak huvudet och får se den exakta syn jag fruktat. Från bilens baksida ser jag mig själv komma gående, på väg rakt mot Alvina. Jag har ett spjut i handen.
Så fort jag fått syn på den andra versionen av mig själv, hoppar jag fram och sätter mig i förarsätet. Jag lägger i första växeln och pressar gaspedalen i golvet. Den andra versionen av mig själv drämmer spjutet mot bilen innan vi kört utanför hans räckhåll.
.
I backspegeln ser jag gestalten av mig själv stå på sidan av vägen, och bli mindre och mindre medan jag kör. Alvina sitter fortfarande i en spänd position och med armarna upphöjda.
“Jag antar att du vill att jag förklarar det här nu”, säger jag.
Alvina stirrar tomt på vägen. “Ja, det vore trevligt.”
“Den korta versionen är väl att jag just räddade ditt liv… från mig själv?”
“Men det går ju inte ihop”, säger Alvina.
“Nä, jag vet...”
“Du kan väl inte rädda livet på någon som redan är död?”
Jag sänker farten och tittar Alvina i ögonen.
“Däremot tror jag du räddade livet på någon annan”, säger hon och ler varmt. “Dig själv, kanske?”
.
Alvina nickar mot vägen. Jag tittar dit och inser att bilen står stilla på kajen. Utanför bilfönstret sträcker sig ett hav. Havet är marinblått och vågorna förgylls av solen. Framme. Jag tittar tillbaka på Alvina, men passagerarsätet är tomt.
Jag sitter kvar framför havet i timmar. Som för att försäkra mig själv om att hur länge jag än sitter kvar här, kommer den obehagliga känslan inte att återvända.