Tomas Wiklund är ledigt klädd i jeans och t-shirt när PT besöker honom på familjens sommarställe i Harrbäcken. Inom några veckor tillträder han tjänsten som Sveriges nya ambassadör i Chile. Nu har han samlat krafterna i Harrbäcken tillsammans med familjen.
– Det här är vår släktgård som varit i familjens ägo i runt 200 år. Jag är född och uppvuxen i Stockholm men har varit här varje år under hela mitt liv. Jag och mina syskon var här hela somrarna och så åkte vi tillbaka dagen innan skolan skulle börja. När jag kom tillbaka till skolan hade jag börjat prata pitemål, minns Tomas Wiklund och skrattar.
– För mig är det här vila. Det finns ingen plats i världen som gör mig så avslappnad som Harrbäcken, säger Tomas Wiklund.
Tomas är diplomat och har bland annat tjänstgjort i Etiopien, Kina, New York och nyligen avslutat uppdraget som ambassadör på Kuba. Efter universitetsstudierna i juridik och statsvetenskap i Stockholm, Uppsala och Barcelona började han sin karriär på UNICEF i Colombia. Utöver UNICEF har han också jobbat som volontär åt Amnesty och FN. Intresset för mänskliga rättigheter har funnits med länge.
– Mina föräldrar har rötter inom EFS. Jag är själv inte religiös men jag har det kyrkliga med mig och tror att mina föräldrars engagemang kan ha väckt mitt intresse för mänskliga rättigheter och samhällsfrågor. Det ledde mig till UNICEF och det var också när jag jobbade för dem i Colombia som jag träffade min fru Monica, säger Tomas Wiklund.
Att arbeta med mänskliga rättigheter i diktaturer som Kina och Kuba beskriver han som en utmaning.
– Vi försöker alltid främja mänskliga rättigheter och det är en fråga som alltid står på agendan. I länder som Kina som Kuba är det svårt att jobba med de här frågorna. Som ambassadör måste man fungera i landet och då kan man inte bränna alla broar på en gång. Men vi har från svenskt håll alltid en tydlig och frank dialog om de här frågorna, även i länder där de är svårare att driva.
Är det inte frustrerande?
– Det kan det absolut vara. Oftast är det enklare att driva frågor om mänskliga rättigheter i länder som Kina och Kuba om man inte gör det publikt. Det fungerar däremot inte alltid. Ibland är utvecklingen hårresande och moraliskt oförsvarbar. Då måste man vara mer publik och säga ifrån mer offentligt.
Blir du inte vansinnigt arg ibland?
– Jo, det kan man bli men är man i offentliga sammanhang så måste man kontrollera det. Diplomati kan däremot bli väldigt effektiv om man använder sig av känslor, men det måste ske på ett sakligt sätt.
Har du känt dig rädd någon gång?
– Nej, jag tror inte det. Jag jobbade med Jan Eliasson en period när han var FN-sändebud i Darfur. Vi reste runt och träffade alla möjliga ledare av olika grupper som satt där med vapen och så vidare, men jag kände mig aldrig rädd. Trafiken är nog faktiskt det farligaste om jag ska vara ärlig.
Mångsidigheten är något som Tomas Wiklund framhåller som det bästa med diplomatyrket och rollen som ambassadör.
– Det som är fantastiskt med det här yrket är att man får göra så många olika saker. Att få företräda och främja Sverige i världen är ett otroligt hedersfullt uppdrag för mig, oavsett om det handlar om mänskliga rättigheter, näringsliv, kultur eller andra saker. Sverige har generellt ett väldigt gott renommé. Däremot är det ett jobb som också kräver uppoffringar, både för en själv men också för familjen. Det är inte alltid enkelt, säger han.
Livet som ambassadör medför att ständigt flytta till nya platser och länder. Det innebär också att man alla dygnets timmar representerar Sverige, vilket också gäller för Tomas fru Monica och barnen. Monica är även hon på plats för att vila upp sig i Harrbäcken. Till vardags arbetar hon som textildesigner. Att hela tiden flytta runt gör det däremot svårt att få jobb och på vissa platser, som på Kuba, får ambassadörens anhöriga inte ens arbeta.
– Det är en stor uppoffring för alla som följer med Tomas. Det är mycket man får offra, men han gör också en stor insats för landet. Det är något som blir väldigt tydligt när vi är utomlands. Man känner ett ansvar och vi gör något som är viktigt. Det är inte bara Tomas som representerar Sverige utan det gör även jag och barnen. Skilsmässor är vanligt inom diplomatkåren, men vårt förhållande har blivit starkare under åren, säger hon.