Läkarna kan inte garantera att Patric inte drabbas av corona igen. "Jag är inte orolig, men jag håller mig ändå hemma. Man vet ju inte med mutationerna och så", säger han.
I slutet av november blev Patric Tandlund, 52 år, allvarligt sjuk i covid-19. Han ringde själv hem till sin familj och berättade att han skulle sövas ner och läggas i respirator. Hans fru Maria Tandlund berättade om samtalet i en artikel i början av december och beskrev ovissheten med att det kändes som att leva i en mardröm.
Totalt blev det tio dagar i respirator och tjugosex dygn på sjukhus.
Nu berättar Patric själv om sjukdomstiden och om kampen för att komma tillbaka.
– Jag förstod inte hur sjuk jag var när jag åkte in, så jag kände mig inte speciellt orolig. När de kollade min syresättning trodde de först att apparaten var trasig eftersom jag var såpass pigg och klar. Då var syresättningen på 75 procent och i efterhand har jag fått vet att kroppen börjar stänga ner redan vid 90 procent.
Maria tittar på sin man och konstaterar att hon vid det tillfället förstod hur kritiskt läget var.
Senare gick syremättnaden i blodet ner till 66 procent, vilket är livshotande.
– Jag minns inte speciellt mycket av tiden innan jag sövdes ner. Jag fick ganska mycket mediciner som gjorde att det blev rätt dimmigt, säger Patric.
Men en sak minns han. Och det är hur det kändes att ringa hem och berätta att han skulle läggas i respirator.
– Då kom det ikapp mig hur dålig jag var. Jag pratade både med Maria och alla barnen. Det var fint att få höra deras röster samtidigt som det var hemskt. Vi visste ju inte om vi skulle ses mer. Men vi sa inte "hejdå", utan "vi ses snart".
Precis som många andra som legat i respirator vittnar Patric om mardrömmar som aldrig tog slut.
– Jag minns att jag var arg och försökte slåss redan när de rakade av mig skägget innan jag sövdes. Sedan var jag förbannad på personalen för att de inte lät mig vara ifred och trodde att de ville döda mig. Som tur är orkade jag inte lyfta armarna för att ge en smocka vid det laget. Även om jag var nersövd var jag medveten om vissa saker. Men mardrömmarna var fruktansvärt jobbiga. I vanliga fall vaknar man ju ur dem, men nu loopade de bara om och om igen.
Under dygnen i respirator tappade Patric närmare tjugo kilo muskler.
– När jag vaknade och skulle ringa hem orkade jag inte ens lyfta armen för att hålla i telefonen. Jag visste vart jag var och varför jag var där, men mycket var snurrigt. Tuffast har det varit för de runt omkring mig, som har fått leva med ovissheten. Den har jag inte varit medveten om.
Träningen för att komma tillbaka började direkt. Efter en vecka kunde Patric sitta upp själv och med hjälp av en stårullator på el kunde han börja ta sig fram så sakteliga.
– Att få komma hem till familjen och fira jul var min sporre.
Förutom en hel del muskelmassa hade Patric också tappat tidsuppfattningen och en del verklighetsförankring.
– Patric ringde till mig och sa att han behövde nya skor. När jag frågade varför berättade han att de kapat av fötterna på honom och sytt på mindre i storlek 39. Det var svårt att övertyga honom om att det inte stämde och han ville gärna visa upp sina "nya fötter" under videosamtal med familjen.
Patric ler åt sin övertygelse och berättar att det började gå rykten om hans nya fötter hemma i Norrfjärden.
När Patric låg på sjukhuset fick han det här halsbandet av sina barn.
Den 23 december återförenades familjen, precis som de drömt om men inte riktigt vågat hoppas på.
– Jag orkade inte mycket så det blev en lugn jul, men jag fick ju vara med barnen, säger Patric och visar halsbandet som vilar mot t-shirten. Där står barnens namn ingraverade. Gåvan fick han av dem medan han fortfarande låg kvar på sjukhuset.
Maria säger att hon tycker att det känns orättvist att just hennes man skulle drabbas så hårt.
– Jag upplever också att man blir medveten om hur skört livet är och hur snabbt det kan förändras. Nu känns det som om vi kommit ännu närmare varandra. Jag trodde inte att det gick att känna så med tanke på allt annat vi gått igenom och upplevt tillsammans, men så är det.
De omtänksamma böckerna fick Patric och Maria i julklapp av sina barn. "Att få fira jul tillsammans var min sporre", säger Patric.
Vardagen börjar sakta ta form, men visst är den annorlunda jämfört med tidigare.
Maria är fullt vaccinerad via sitt jobb inom äldreomsorgen, men är ändå rädd för att dra hem smitta.
– Läkarna kan inte garantera att Patric inte skulle få covid igen och jag tror inte att han skulle klara av det en gång till, säger hon.
Patric själv känner ingen direkt oro.
– Men jag utsätter mig inte i onödan, jag åker till exempel inte och handlar, man vet ju inte heller med alla mutationer. Fast jag börjar känna mig smått uttråkad på att vara hemma hela tiden.
Två månader efter att han kom hem från sjukhuset orkade Patric starta snöslungan. "Det kändes som en seger", säger han.
Två månader efter hemkomsten från sjukhuset kunde han äntligen starta upp snöslungan.
– Jag är fortfarande lite ostadig när jag går, men att kunna köra snöslungan kändes som ett bra steg på vägen. Jag orkar betydligt mer nu och känner att konditionen blir bättre. Jag går på sjukgymnastik också och tycker att den hjälper jättemycket. Jag har faktiskt fått suverän hjälp hela tiden.
Målet just nu är att komma tillbaka till jobbet och att få ett välfungerande liv igen både där och hemma.
Och det finns faktiskt en positiv bieffekt av den långa sjukdomstiden.
– Jag har slutat snusa, så det är toppen!
Egentligen skulle Maria och Patric inte alls sitta hemma vid köksbordet i dagsläget.
– Vi hade bokat en resa till Vemdalen för ett år sedan och skulle ha varit där med barnen nu. Men vi hade faktiskt ställt in den redan innan jag blev sjuk. Det handlar om att ta ansvar och jag kan bli irriterad på att människor visar så dålig respekt för viruset. En del kompisar sa till mig att det var först när jag blev så sjuk som de fattade hur illa det kan gå. För så är det. Livet kan förändras totalt på en kort stund, säger Patric.