Allt började med lite smärta och lite trötthet. Året var 2016 och Mikael Björkman var 26 år, nybliven tvåbarnspappa och anställd som snickare. När han fick ont i magen och kände sig trött på jobbet trodde han att det var den gamla magkatarren som kommit tillbaka. Efter några månaders motstånd sökte han på hustrun Julias inrådan hjälp på vårdcentralen. Läkaren tog några prover och Mikael Björkman åkte tillbaka till jobbet.
– Jag hann inte mer än tillbaka så ringde han och sa att de behövde fler prover. Jag åkte tillbaka och tog prover och så åkte jag hem. På kvällen ringde de och ville att jag skulle åka till akuten. Då började jag bli orolig.
Mikael Björkman och hans fru Julia Björkman åkte till akuten och tog än fler prover. Dagen efter kom chockbeskedet. Mikael hade långt framskriden leukemi – blodcancer. Mikael beskriver beskedet som en chock.
– Det blev verkligen ett slag i magen. När man får ett sådant besked och inte vet något om leukemi så tror man att det är kört. Att nu är det över. Självklart blir det också en motreaktion. Att ”nejmen hallå, jag är ju bara lite trött”. Som tur är var läkaren väldigt bra och pedagogisk. Hon förklarade hur de skulle gå vidare, att vi skulle till Sunderbyn för att ta fler prover för att få en bättre bild av situationen.
På Sunderbyn tog man ett benmärgsprov som visade vilken variant av leukemi Mikael drabbats av. Läkarna ville genast påbörja behandling och redan samma kväll bar det iväg till Umeå där Mikael och hans familj påbörjade en flera år lång kamp mot cancern.
Leukemi är grekiska och betyder "vitt blod", en anspelning på att leukemi är en cancer som drabbar de vita blodkropparna. Mikael hade drabbats av cancertypen akut lymfatisk leukemi, en ovanlig form av leukemi som i Sverige drabbar cirka 100 personer per år. Symptom inkluderar trötthet, envis feber, blödningar, nattliga svettningar och smärta i skelettet. Den främsta behandlingsformen är cytostatika - cellgifter, vilket också gavs till Mikael Björkman.
– Första svängen låg jag inlagd i Umeå i åtta veckor innan jag ens fick träffa barnen. När man börjar med cellgifter är det jätteviktigt med hygienen. Man stängs in i ett rum med sluss och man får inte ens lämna rummet. Det blir lite som en lyxig cell.
Den långa behandlingen i Umeå innebar mycket tid iväg från familjen. Den nödvändiga isoleringen under den inledande cellgiftsbehandlingen gjorde det svårt för Julia och barnen att hälsa på. Samtidigt pågick barnens liv där hemma. Mikael berättar om smärtan i att missa viktiga ögonblick i deras liv.
– Jag missade så många grejer med barnen. Liam var 2,5 år när jag blev sjuk. Theo var bara sju månader. Jag missade när Theo började krypa. Det tog hårt. Då var jag ledsen. Att jag inte kunde vara med och dela det ögonblicket.
Julia å sin sida delade sin tid mellan hemmet i Norrfjärden och att vara med Mikael i Umeå. De många restriktionerna gjorde det komplicerat att ses och umgås.
– Jag och Mickes föräldrar turades om att vara med Micke i Umeå. Det var däremot otroligt mycket restriktioner kring vad man fick ta med sig, vad man fick göra, vad man fick äta. Jag fick egentligen inte ens baka en kaka åt honom när han fyllde år. Då bröt jag ihop. Jag var så ledsen för att jag inte ens skulle få göra det. Till slut fick jag faktiskt tillåtelse att baka en åt honom, men det var väldigt komplicerat allting.
Förutom de psykologiska aspekterna av den svåra sjukdomen tillkom också de fysiska. Cellgifterna tog ut sin rätt och Mikael beskriver flera behandlingar som oerhört tuffa. Han åt dessutom stora mängder kortison som fick kroppen att svälla upp till oigenkännlighet.
Stundtals var Micke otrolig sjuk. Under sommaren 2017 säckade han ihop under en permission. Han orkade inte ens stå upp. Han hade feber och lunginflammation. Samtidigt visade det sig att han hade blodförgiftning. Han lades in på IVA på Sunderbyn.
– Den gången var det nära. Då höll jag faktiskt på att dö. Men jag repade mig. Jag låg på IVA i en månad, säger han.
Kroppen var så slut att han inte klarade av någonting, en känsla han beskriver som surrealistisk.
– Det var en väldigt konstig känsla, att verkligen inte orka någonting. Jag kunde inte gå. Jag orkade inte lyfta ett mjölkpaket. Jag kunde inte skära min mat. Julia fick köpa mjukisbyxor för jag kunde inte stänga byxorna. Det var galet.
Men Mikael repade sig. Kroppen svarade på cellgiftsbehandlingen. Den sista tabletten åt han på sonen Liams femårsdag 2018. En vanlig bieffekt av cellgifter är sterilitet, och då paret visste att de ville ha ett barn till erbjöds de att frysa in Mikaels spermier innan behandlingen påbörjades. Nu hade dottern Anny hunnit bli sex månader gammal. De tidigare planerna på att bygga ett nytt hus i Norrfjärden återkom och när Mikael besegrat cancern slog de äntligen till. Tanken var att göra stora delar av husbygget själva. De påbörjade de förberedelserna inför bygget. Då kom det nattsvarta beskedet.
– Jag stod på tomten och grävde när läkaren ringde och sa att cancern kommit tillbaka. Det var i maj 2019, säger Mikael.
– Det var helt sjukt. Det kändes som att allt började om. En halvårsgammal bebis, ett nytt hus. Det var exakt samma situation i livet och allt började om igen. Det var riktigt obehagligt, säger Julia.
Nu beslutade läkarna sig genast för att byta Mikaels benmärg. I väntan på en donator fick Mikael också testa en ny form av immunterapi, där hämmandet av kroppens immunförsvar bromsas för att stimulera kroppens eget angrepp på cancercellerna. Terapiformens grundare vann Nobelpriset 2018 och Mikael blev den första norrbottningen och den andra personen i Sverige som fick testa den nya behandlingen.
– För mig fungerade det bra. Det är en krävande behandling. Man sitter kopplad med dropp i en månad i sträck. Jag gick med ryggsäck med pump och dropp, överallt. Men det var en bra behandling, jag svarade bra på den.
Hemma kämpade Julia på med husbygget. Mikael följde framstegen från sjuksängen.
– Jag tyckte det var väldigt jobbigt att inte kunna vara med och jag var nog också ganska jobbig. Det var något vi skulle göra tillsammans och så blev jag sjuk igen. Det var tufft, minns Mikael.
Genom det svenska registret för blodstamcellsdonationer, Tobiasregistret, fick man till slut en internationell träff på en benmärgsdonator, en 22-årig man från Tyskland. Kroppen förbereddes med immunförsvarshämmande strålning och transplantationen genomfördes. Biverkningarna från strålningen var svåra men Mikaels kropp svarade bra på transplantationen och han blev snabbt bättre.
– Bara en vecka senare var jag väsentligen piggare. Kroppen reagerade bra på den nya benmärgen.
I dag är Mikael Björkman frisk. Familjen bor i det nybyggda huset, och själv fick han revansch på hemmabyggandet när han, förvisso efter mycket kämpande, byggde garaget. Både Mikael Björkman och Julia minns tiden från sjukdomen som svår, men också ljus. Båda två upplever sig som väl omhändertagna i vården och deras föräldrar och vänner har varit ett stort stöd. Som grund finns också deras tro som hjälpt dem genom svåra perioder.
– Vi har varit väldigt trygga, både i tilltron till vården och till människorna runt omkring oss. Sedan har både jag och Micke en grundtro som vi lutar oss mot, att livet och det som händer inte ligger i våra händer. Det som sker det sker och man får ta livet som det kommer. Det har varit en tröst och en hjälp, säger Julia.
– Visst har det funnits stunder när man frågat sig varför. Varför blev det just jag, varför drabbar det här mig. Men för mig har det aldrig varit en fråga om att jag skulle dö. I grunden har det varit en självklarhet att jag ska klara det här. Att cancern skulle bort.
Benmärgstransplantationen räddade Mikael Björkmans liv. Både Mikael och Julia framhåller hur viktigt det är med tillgång till benmärg för transplantation. I Sverige är det Tobiasregistret som fungerar som portal för frivillig blodstamcellsdonation.
– Många vet inte ens vad Tobiasregistret är. Det skulle kunna rädda livet på så fruktansvärt många människor, säger Mikael.
I Mikaels fall hörde donatorn också av sig till sjukvården och bad om kontakt, något Mikael och familjen godkände. Mikael beskriver känslan som överväldigande.
– Det är väldigt speciellt. Att prata med en helt okänd person i ett annat land som har räddat ens liv. Det var väldigt fint, säger han.