Katarina och Rob Ricken med alpackorna Nelson, Hansen och Bernard och barnbarnet Lukas, 2 år, på besök.
– Det här är mitt barndomshem. Mina föräldrar bodde här men när de blivit äldre och ville ha mindre att ta hand om så bestämde vi oss för att flytta från USA och ge den här platsen en chans. Ett beslut vi aldrig har ångrat och nu 18 år senare är vi fortfarande kvar, berättar Katarina Ricken.
Familjen Ricken, som även består av de numera vuxna barnen Jill, Amanda, Rebecca, Joseph och Benjamin bodde på en liten farm i Woodstock, 16 mil norr om New York City, där Rob var född och uppvuxen. På gården hade de en hel del djur, däribland lamadjur.
Den allra första laman var lite av ett impulsköp berättar de.
– Vi såg en annons om att det skulle hållas en auktion en timmes bilfärd från oss. Så vi åkte dit och blev genast förälskade i de söta djuren. Vi kom lite sent så vi hann inte se oss omkring eller prata med någon innan auktionen. Vi köpte en på impuls och sedan ytterligare när vi fick veta att de är flockdjur och att man därför måste ha minst två. Och eftersom vi köpte dem på impuls så hade vi inte med oss hästsläpet som stod hemma på gården, men fick rådet att helt enkelt låta lamafölen åka hem i vår minivan, berättar Katarina.
– När vi flyttade till Sverige så ville vi gärna ha några lamadjur igen, men valet föll istället på alpackor som är vanligare här, framför allt för den mjuka varma ullens skull, fyller Rob Ricken i.
I dag har paret förutom de tre alpackorna Nelson, Bernard och Hansen, även får, höns och hunden Nova. Livet kretsar med andra ord mycket kring djur. Men det är alpackorna som väcker mest uppmärksamhet, inte minst när de kopplas för en promenad i omgivningarna.
– Byns barn följer gärna med ut på promenad med alpackorna. Vi får ibland frågan om att komma och visa upp dem under byadagar och liknande. När vi bodde i USA brukade vi en gång per år besöka ett ålderdomshem, och med lamorna i koppel hälsa på vid sängen hos de äldre. Det var otroligt uppskattade besök, berättar Rob Ricken.
Hansen beskrivs som den bestämde i trion som chefar över sina kamrater, vilket tydligt märks när det är dags för mat.
Alpackor är en del av kamelfamiljen och har sitt ursprung i Sydamerika där de lever i Anderna och är därmed vana vid vinterklimat, så Norrbottens kalla vintrar med mycket snö är inget problem för den här trion.
– Det är snarare under sommaren som det lätt blir för varmt för dem med den tjocka pälsen, så vi klipper dem och tar hand om ullen, konstaterar Rob Ricken.
– En intressant detalj om alpackor är att de alltid gör sina behov på samma ställe, vilket gör det lätt för oss att samla ihop och använda gödseln i trädgården. En annan fördel är att man inte behöver vänta tills gödseln har brunnit utan kan använda den direkt, berättar Katarina.
När Nelson kom till gården ett år senare än Bernard och Hansen blev det ett kärt återseende. "De omfamnade varandra", berättar Rob Ricken.
Alla tre alpackor har sina egna personligheter konstaterar Rob. Hansen är den bestämde som chefar över sina kamrater, det märks inte minst när det är dags för mat.
– När den kommer håller han koll på sina vänner och knuffar undan dem för att komma först. Därför ser vi till att lägga maten på avstånd från varandra, men det hjälper inte alltid. När han ätit ett tag på sin plats kommer han och knuffar undan de andra från deras mat och de får ta hans rester. Det är alltid lite av ett kaos kring maten, säger Rob och ler.
– Och ni har ju inte ställt den vanligaste frågan som alla undrar över, säger Katarina. Spottar alpackor?
Gör de?
– Ja de kan spotta. Men deras naturliga instinkt är inte att spotta på människor, de har aldrig spottat på oss. Alla våra djur känner sig trygga och respekterade, de är inte rädda för oss. Men de kan spotta på varandra om de är ute efter varandras mat exempelvis. Och när de spottar är det inte bara saliv utan en grön illaluktande sörja från magen.
Det är fyra år sedan Katarina och Rob Ricken hämtade de två alpackorna Hansen och Bernard hos en uppfödare i Härnösand. Där fanns även en fin alpacka med ovanlig vacker grå färg som de gärna ville köpa.
– Den var inte till salu då. Den ovanliga färgen gjorde att uppfödaren ville behålla den själv för att avla på. Men ett år senare hörde hon av sig igen. Det hade visat sig att den grå hade för sträv ull som inte passade sig för avel så vi erbjöds att köpa den då vilket vi gärna gjorde.
Att ta hem en ny alpacka och se om Hansen och Bernard skulle välkomna honom in i flocken var lite nervöst berättar Rob.
– Vi hade ingen aning hur de skulle reagera när Nelson släpptes in så vi var nyfikna att se vad som skulle hända. Men så gick Hansen fram till Nelson och de omfamnade varandra. Det blev en så fin återförening och så tydligt att de saknat varandra.
Trion Bernhard, Nelson och Hansen ser väldigt lugna och beskedliga ut, men skenet kan bedra. När de bestämmer sig för att dra iväg på egna äventyr har det hänt att hela byn engagerats för att fånga in dem igen.
– Jag var och tågluffade 2019 och fick ett telefonsamtal av någon okänd människa som undrade om det var våra alpackor som är ute och springer längs vägen. Jaa… sa jag det är det säkert, men jag är Berlin. Då fick vår son Joseph ge sig ut och leta rätt på dem. Fördelen är ju att de är flockdjur, så om man lyckas fånga in en av dem så följer de andra också med, berättar Katarina.