Läs här ett par brev som Vera Nilsson skickade till sina nära och kära, fjärran från Allerum, efter ankomsten till Porsnäs, och som bevarats till eftervärlden:
Det första brevet är daterat den 15 januari 1937:
Jag är lite lat just nu, har just skurat och tvättat av hela min våning, men jag får väl rita ihop en liten beskrivning i alla fall. Skolan ligger mitt i samhället, ungefär. Massor av hus, manufakturaffär, järnaffär, kafé m.m. Allerum fördunklas alldeles. Det finns 5 000 invånare i socknen, som ju förstås är ganska stor. Men det mesta ligger väl här runt kyrkan.
När jag kom hit i går, mötte jag skolkassören just när jag steg av bussen. Han bor alldeles här vid skolan. Och så hamnade jag hemma hos honom och hans fru, unga, nygifta, för resten av dagen.
I dag har jag packat upp. Bagaget var redan här när jag kom. Och det var eldat och varmt. Några stolar och bord var hitplockade, alltsammans ordnat av kassören.
Jag behöver visst inte vara rädd för att bli isolerad. I går var jag som sagt bortbjuden. I dag har jag haft besök av den gamla lärarinnan och en ung kollega. Grannfrun med dotter tittade in ett slag för att hälsa välkommen. Och själva Sigurd Käller tittade hit och bad mig komma bort till honom och hans fru i morgon efter skolan. Han är lärare. Hur kan egentligen en sådan vara skolstyrelseordförande?
Och så är jag bjuden in till grannens. Och till Wiklunds, kassörens.
Jag bor ensam här på skolan. Fast den ligger ju inte ensamt, så det gör ingenting. Wiklunds ville att jag skulle stanna hos dom i natt, men det tycker jag är mycket onödigt.
Det finns en brunn att vinda upp vattnet med. Jag eldar med björk och näver, som brinner så det dånar.
I Stockholm var jag på Nationalmuseum och luffade för resten omkring och lärde mig hitta i stan. Resan gick fint, ingenting är sönderslaget heller.
I det andra bevarade brevet, daterat den 4 mars 1937 skriver Vera Nilsson:
Det var väldigt vad tiden har gått! Nästan hela förra veckan hade vi ungdoms- och missionsdagar här, och jag var med hela eftermiddagarna. Så otroligt mycket folk var med. Det var så lokalerna höll på att sprängas.
I dag ska jag gå på syförening. Det finns tre stycken här, och jag är inte med i någon av dem, men den som är värdinna för gången, brukar skicka särskild inbjudan hit till skolan. Och när man så gått en gång måste man nästan gå i fortsättningen med. Men jag syr gladligen på mina egna arbeten, än så länge åtminstone.
Jag sitter i sängen och skriver detta. Klockan är halv åtta och jag brukar numera ligga till kvart över åtta. Sedan kliver jag in i skolsalen med en mycket sömnig hjärna. Nå i dag hinner jag kanske kila bort till affären med det här brevet. Ett prima sätt att bli morgonpigg. I synnerhet om det är en kall dag, d.v.s. om temperaturen håller sej omkring -35.
Lite längre in i skogen där min granne håller till med sin skogshuggning, har det visst varit -45. Och det stod väl i tidningen. hemma också, att det var -51 i Nattavaara.
Brevet avslutas med raderna: Nu ska jag ge mej iväg till posten och hämta låda hemifrån.
Tiden i Porsnäs blev kort. Ganska snart flyttade Nilsson söderut. 1945 gifte hon sig i Örsås, Älvsborg med lantbrukaren Anders Willgott Josefsson. Hon blev änka 1978 och avled i mars 1995 i Svenljunga.